We love to hate

Jag har inte skrivit om tv på ett tag, bl. a. för att det inte riktigt kommit upp något nytt. Eller jo, i tv-världen kommer det ju alltid något nytt, men det betyder inte att jag har full koll på allt. Och eftersom jag inte längre är student med en del ledig tid, så innebär det att jag har mindre tid att kolla in det nya.

Men det händer. Och vad som framför allt händer är att jag hittar sånt som egentligen inte är nytt, som är nytt för mig. Ta t. ex. "Real Time With Bill Maher", som jag undvikit eftersom jag, bl. a. efter att ha sett honom i "The Daily Show" och läst en lååång feature-artikel om honom i "Rolling Stone" insåg att jag inte riktigt gillar hans kvinnorsyn. Den verkar vara usel på många sätt.

Dessutom hade han tidigare ett program som hette "Politcally Incorrect", vilket kanske var kul, jag har inte sett det, men vars syfte lite går emot min syn på världen. För som jag kanske har skrivit tidigare, så tycker jag att PK-debatten vridits lite konstigt. I och för sig ser det annorlunda ut i USA - där tycker jag man stöter på konstigt PK överallt. Men vi får inte glömma att det ibland finns PK av en anledning. Som sagt, det kan hända att jag skrivit om det förut, men jag irriterar mig fortfarande. Man ska inte undvika att skämta om saker för att de är PK. Man kan inte ha regler om vad som är PK och vad som inte är det. "Kan man skämta om det här?"-debatten är skitfjantig. Det handlar alltid om kontext. Man kan inte säga att man aldrig får skämta om feta människor, men man kanske inte heller ska göra det bara för att det inte är PK - man kanske ska ha ett bra skämt i grunden, snarare än viljan att chockera eller nåt. Jaja. Det var ett sidospår. Men det är en av anledningarna till att jag inte gillat Bill Maher.

Men sen finns det aspekter som jag gillar. Som jag också fått se i artikeln i "Rolling Stone" och i "The Daily Show". Jag håller med honom om mycket politiskt, och han har en sund syn på hur religion används och sammanblandas med politiken i USA. Så jag började titta på de äldsta avsnitten av "Real Time With Bill Maher" igår. Dessa avsnitt är från februari 2003, och ni kan kanske gissa vad som diskuterades mest då. Det är underbart kul att höra de konservativas argumentation kring varför USA bör gå in i Irak. Samtidigt är det sorgligt. Krigsmotståndarna har, enligt mig, oftast väldigt suna argument, som många av dem tycks ha blivit sanning idag. Saddam Hussein hade inte massförstörelsevapen, och samarbetade inte med Bin Laden. Det vet vi vid det här laget. Men även sånt som att ett krig kanske skulle förvärra hotbilden mot USA, och försämra dess rykte. Det sa Bill Maher 2003, och många andra också så klart. Det är bara fem år gammalt, men jag tror ändå det kan ses som ett stycke nutidshistoria, när man tittar på programmen.

Sen håller jag inte med honom om tortyr - när amerikanerna fångat Khalid Sheikh Mohammad menar Bill Maher att det är självklart att man ska tortera honom för att få fram information om elfte september och eventuella framtida attacker. Förvånad blev jag när jag insåg att jag höll med panelens enda riktigt konservative debattör, när han sa att tortyr aldrig får förekomma eftersom det sänker oss till samma nivå som "fienden". Intressant nog kom det fram sen att de personer som han backade, dvs. Bush-administrationen, inte hade problem med tortyr.

Å ena sidan tyckert jag att det jag inte gillar med Bill Maher borde få mig att inte titta på hans program. Men å andra sidan gör det väl att jag borde det? Det är klassiskt att bara vilja ta del av medieinnehåll som bekräftar ens egna åsikter - de flesta av oss gör det. Jag håller med Bill Maher och en del, och har motsatt åsikt om en del. Om vi tar Jon Stewart, som har en liknande funktion som komiker/debattör, så håller jag ju med honom bra mycket mer.

Nu borde jag väl va riktigt duktig och motbevisa medieteorierna genom att titta på Bill O'Reilly också, men nån gräns får det ändå finnas. Dessutom är han inte rolig. Det är svårt att finna roliga konservativa mediepersonligheter. Hmmm ...

Jag tror mig också veta att vissa av oss gillar att bli lite provocerade och indignerade över vad folk säger i medierna. We love to hate.

Adios amigos!