"Late Night " vs "Tonight Show"

Conan O'Brian har som en del av er kanske känner till blivit uppgraderad. En timme tidigare syns han nu i amerikansk tv, programledare för "The Tonight Show" som tidigare leddes av Jay Leno. Jay Leno har i sin tur fått ett nytt program en timme tidigare. Så det är samma, fast annorlunda. Programmet har en större budget än det tidigare ("Late Night with Conan O'Brian"), vilket syns på både dekor och effekter. Saker är helt enkelt mer storslagna numera. Dessutom får han framför allt a-listekändisar. Jag oroade mig lite för hur annorlunda programmet skulle bli. Skulle Conan få behålla sin stil, eller skulle den få vattnas ner lite för att passa den större tittargruppen som onekligen följer med att sända en timme tidigare? Men jag oroade mig i onödan. Programmets format är i stort sätt detsamma, vilket innebär att många moment som fanns i det tidigare programmet har följt med. Humorn är densamma, sjuk, och varenda en av de som arbetade med programmet i New York, där "The Late Show" spelades in, verkar ha följt med till Los Angeles, där "Tonight Show" spelas in. Tänk att få med sig alla - från ena sidan kontinenten till den andra, med allas familjer och allt vad det är.

När det var författarstrejk förra året tvingades pratshowerna hålla till godo utan författade manus. Det innebar för Conans del att det blev mycket halv-improviserade med Conan själv. Han visade upp sitt kontor, sin bisarre producent och studion där "Late Night" spelades in. Jag kommer ihåg att jag blev positivt överraskad: det gick så långt så att jag tyckte att "Late Night" blivit roligare utan författare. Var aldrig nåt större fan av de utdragna sketcherna som var ett vanligt moment i "Late Night". Därefter följde en tid då jag inte följde serien särskilt väl, och jag är osäker på vad som hände när författarna kom tillbaka. Men oavsett ser jag nu att man på nya "Tonight Show" bestämt sig för att behålla Conans halvimproviserade möten med roliga ställen, personer och situationer. Han är på manga-film-voice over sessioner, han besöker vaxdockeförsäljare och loppisar, är med om att spela in ljudeffekter till filmer, hänger med Slash etc. Conan är roligare än sina författare, eller så är det kanske de trogna sketchskådisarna som suger och som har put me off det hela.

Att han får mer kända gäster är både bra och dåligt, har jag kommit fram till. Å ena sidan är det alltid roligt med a-listekändisarna. Men å andra sidan skuffar det undan de smått okända och ibland excentriska personerna som fanns i "Late Night". Jag hoppas att vi även i framtiden får se den gamla damen som är expert på sexleksaker, exempelvis. Överhuvud taget kan mindre kända personer vara mer spännande. De är inte lika medietränade (vilket iofs inte alltid är bra!) och är helt enkelt mer rutinerade i talk show-sammanhang.

Vi får hoppas att svensk tv tar in "Tonight Show" igen.



Fotnot: Mer om Conans övergång till "Tonight Show" hittar du på Sydsvenskan, här.

Ytterligare knitting

Eftersom jobbet och livet numera tycks uppta hela min hjärnkapacitet får ni hålla tillgodo med fler stickningar i Lund. Snart kommer bilder från stickningar i bl. a. Norrköping, där min duktiga helper har varit framme med nålen.

More knitting

Min favorit (ovan).

Wannabe Knitta

Oscar Night

En av mina få (underbara älskade) läsare har efterfrågat en Oscarsblogg. Jag inser ju nu att jag är lite sent på det, men några kommentarer kan jag ge:

Intressant med det nya upplägget där scenen gick ut i en liten tunga och de högst värderade kändisarna fick sitt längst fram. Visst var det kul att det blev lite mer intimt, men samtidigt kändes det lite exkluderade av resten av publiken - var fanns de, liksom?

Hugh Jackman var underbar. I alla fall när han sjöng: "I'm Wolverine!" på slutet! Hitta det på YouTube on ni inte gjort det tidigare, för det är väldans kul.

Jag föll inte för några speciella klänningar i år. Jessica Biels klänning kan jag gå med på. Vissa såg ut som om de skulle gifta sig, och vissa såg ut som om de inte förstått att sjöjungfrugrejen på kjolen är TRIST! Angelina Jolies var helt OK också, lite trist kanske. Även Virginia Madsens tyckte jag var fin, snygg färg och lite annorlunda så där. Gillade också Evan Rachel Woods. Kolla in dem alla på Oscars.com.

Och när det gäller priserna då? Tja, "Slumdog Millionaire" tyckte jag var bra, men inte så bra som priserna visade. Herregud. Hysteri. Annars gillade jag "The Reader" ganska mycket bland de nominerade. Och "Milk"! Som man skrev i "Rolling Stone": Sean Penn har nog aldrig smilat så mycket på en gång! Både "Wall-E" och "Bolt" var bra animerade filmer.

Och "Benjamin Button" hade sina stunder, och var inte riktigt lika konstig som jag hade varit nervös för innan. "Frost/Nixon" var lite utdragen. Intressanta delar, men man hade lätt kunnat ta bort minst en halvtimme.

Nu måste jag gå, men skriver snart igen. Är ambitionen i alla fall!

Tjungeling.

We love to hate

Jag har inte skrivit om tv på ett tag, bl. a. för att det inte riktigt kommit upp något nytt. Eller jo, i tv-världen kommer det ju alltid något nytt, men det betyder inte att jag har full koll på allt. Och eftersom jag inte längre är student med en del ledig tid, så innebär det att jag har mindre tid att kolla in det nya.

Men det händer. Och vad som framför allt händer är att jag hittar sånt som egentligen inte är nytt, som är nytt för mig. Ta t. ex. "Real Time With Bill Maher", som jag undvikit eftersom jag, bl. a. efter att ha sett honom i "The Daily Show" och läst en lååång feature-artikel om honom i "Rolling Stone" insåg att jag inte riktigt gillar hans kvinnorsyn. Den verkar vara usel på många sätt.

Dessutom hade han tidigare ett program som hette "Politcally Incorrect", vilket kanske var kul, jag har inte sett det, men vars syfte lite går emot min syn på världen. För som jag kanske har skrivit tidigare, så tycker jag att PK-debatten vridits lite konstigt. I och för sig ser det annorlunda ut i USA - där tycker jag man stöter på konstigt PK överallt. Men vi får inte glömma att det ibland finns PK av en anledning. Som sagt, det kan hända att jag skrivit om det förut, men jag irriterar mig fortfarande. Man ska inte undvika att skämta om saker för att de är PK. Man kan inte ha regler om vad som är PK och vad som inte är det. "Kan man skämta om det här?"-debatten är skitfjantig. Det handlar alltid om kontext. Man kan inte säga att man aldrig får skämta om feta människor, men man kanske inte heller ska göra det bara för att det inte är PK - man kanske ska ha ett bra skämt i grunden, snarare än viljan att chockera eller nåt. Jaja. Det var ett sidospår. Men det är en av anledningarna till att jag inte gillat Bill Maher.

Men sen finns det aspekter som jag gillar. Som jag också fått se i artikeln i "Rolling Stone" och i "The Daily Show". Jag håller med honom om mycket politiskt, och han har en sund syn på hur religion används och sammanblandas med politiken i USA. Så jag började titta på de äldsta avsnitten av "Real Time With Bill Maher" igår. Dessa avsnitt är från februari 2003, och ni kan kanske gissa vad som diskuterades mest då. Det är underbart kul att höra de konservativas argumentation kring varför USA bör gå in i Irak. Samtidigt är det sorgligt. Krigsmotståndarna har, enligt mig, oftast väldigt suna argument, som många av dem tycks ha blivit sanning idag. Saddam Hussein hade inte massförstörelsevapen, och samarbetade inte med Bin Laden. Det vet vi vid det här laget. Men även sånt som att ett krig kanske skulle förvärra hotbilden mot USA, och försämra dess rykte. Det sa Bill Maher 2003, och många andra också så klart. Det är bara fem år gammalt, men jag tror ändå det kan ses som ett stycke nutidshistoria, när man tittar på programmen.

Sen håller jag inte med honom om tortyr - när amerikanerna fångat Khalid Sheikh Mohammad menar Bill Maher att det är självklart att man ska tortera honom för att få fram information om elfte september och eventuella framtida attacker. Förvånad blev jag när jag insåg att jag höll med panelens enda riktigt konservative debattör, när han sa att tortyr aldrig får förekomma eftersom det sänker oss till samma nivå som "fienden". Intressant nog kom det fram sen att de personer som han backade, dvs. Bush-administrationen, inte hade problem med tortyr.

Å ena sidan tyckert jag att det jag inte gillar med Bill Maher borde få mig att inte titta på hans program. Men å andra sidan gör det väl att jag borde det? Det är klassiskt att bara vilja ta del av medieinnehåll som bekräftar ens egna åsikter - de flesta av oss gör det. Jag håller med Bill Maher och en del, och har motsatt åsikt om en del. Om vi tar Jon Stewart, som har en liknande funktion som komiker/debattör, så håller jag ju med honom bra mycket mer.

Nu borde jag väl va riktigt duktig och motbevisa medieteorierna genom att titta på Bill O'Reilly också, men nån gräns får det ändå finnas. Dessutom är han inte rolig. Det är svårt att finna roliga konservativa mediepersonligheter. Hmmm ...

Jag tror mig också veta att vissa av oss gillar att bli lite provocerade och indignerade över vad folk säger i medierna. We love to hate.

Adios amigos!

Jäklar alltså!

Om man skriver så här sällan, kan man verkligen se det som bloggande då? Jag tror inte det. Men skitsamma. It's my party and I'll cry if I ... nä.

LIVET! Det är vad som kommer emellan så klart. Jobbar och står i, åker inrikesflyg och får dåligt samvete över det, tittar på Oscarsnominerade filmer så att jag ska få ut mer av det när jag ser det om ett par veckor, umgås med folk ... Ja.

Så jag ber om ursäkt. Men nu måste jag jobba. Skriver när jag har något intressant att komma med, helt enkelt.