TV update

Håller på att plöja igenom "Sopranos". För en tv-crazy person som jag borde detta kanske gjorts för flera år sedan, men jag har varit motvillig. Jag har tröttnat lite på gangsterglorifieringen med framför allt dess machoskit, och en del av mig trodde att det här bara var en fortsättning av det. En annan del trodde dock inte det, och tänkte att nåt mer måste väl serien ha, annars hade den inte fått så mycket uppmärksamhet. Men samtidigt får mycket machoskit uppmärksamhet, so there you go. Så gick dialogen.

Och visst finns det machoskit. Så det räcker och blir över. Och huruvida man faktiskt kan säga att den i alla fall problematiseras eller ej, det är en lång diskussion. Eller, nä, att sexismen problematiseras, påpekas och är explicit är det ingen tvekan om. Men åter igen är frågan: kan man stå ut med sexism om man exponeras för en problematisering av den? Om det finns en pågående diskussion? Ja, visst kan man. Men sen måste man så klart fråga sig hur mycket man pallar se ändå. För det kan, precis som med "Mad Men", bli lite tröttsamt. Hade man försökt gå en annan väg utan denna sexism hade man haft en helt annan tv-serie. Annorlunda och nytänkande. A breath of fresh air. Men samtidigt hade realismen varit helt förlorad. Den hade ju det. Och i det här fallet är det ju verkligen realismen som står i centrum, tycker jag. Det är en av fördelarna med serien. Diskbänksrealism skulle jag gå så långt som att säga. Och det gillar jag.

Och återigen: Att visa sexism är att ge den utrymme. Men det är också att exponera den. Så två sidor av samma mynt. Yes.

I övrigt fascineras jag över hur jag fortfarande tycker att "Grey's Anatomy" är bra. Det trodde jag inte. Många av mina vänner verkar också ha tröttnat. Men jag är fortfarande hooked. Det är lite smålöjligt ibland så klart, inslagen av diskbänksrealism är minimala (men de finns faktiskt, skulle jag vilja argumentera).

Avslutar med lite fina bilder till "Sopranos".

Se all y'all!