Tweewee part two

Efter att jag nyligen vrickade foten (ja, tequila shots hade med saken att göra) fick jag "chansen" att kolla upp de två serierna jag skrev om i förra inlägget, "Mad Men" och "Damages". Anledningen att jag sätter citattecken på "chansen" är att jag älskar att titta på tv, men med tanke på det vackra vädret vi har haft än så länge, hade jag nog spridit ut de sammanlagt 26 avsnitten av serierna på en lite längre period.

I alla fall. "Damages" var intressant, jag menar, jag fortsatte ju igenom hela säsongen. Men jag tror inte att det kommer att läggas på minnet särskilt länge. Intrycket är att serien är en blandning av "Djävulen bär Prada" (bok och/eller film) och någon vanlig brittisk deckare. Galen chef som inte gör annat än att manipulera och spela spel. Massor av "twists". En av effekterna av detta var att jag, efter ett ganska intensivt tittande, började analysera vad folk sa och undra vad de "egentligen" menade. Som tur var tog det mig ca fem minuter innan jag insåg att jag blivit lite manipulerad av programmet självt. Mindre svaga förnuft har nog inga såna problem, så se det inte som en avskräckare.

"Mad Men", som jag missat helt innan men som gått på tv i USA sedan förra sommaren (och smo återvänt precis i dagarna för säsong två), är också intressant, men bra mycket mer så. Det handlar om en reklambyrå på Manhatten 1960. Det är mycket whiskey-drickande på kontoret, sexistiska kommentarer till de unga och ofta oerfarna sekreterarna, brain-storming för att slå de andra reklambyråerna och vänsterprasslande. Det hela känns väldigt realistiskt, även om jag inte kan svara på om det faktiskt är det, speciellt som jag inte levde 1960. Dialogen, livs- och samhällssynen, och som sagt, kvinnosynen. Den är ett kapitel för sig.

Å ena sidan känns den som sagt väldigt realistisk, och det är inte alltid man får se den här typen av kostymdramer om perioden i fråga som vågar ta ut svängarna här. Judar och svarta får en liknande behandling, fast här problematiseras det mindre. Fokus ligger väl snarast på kvinnosynen, som sagt. Effekten blir ofta ett blottläggande av de paralleller som finns till dagens kvinnosyn, eftersom det absurda i detta 1960-talets överdrivna kommentarer ibland inte känns så främmande som man vill att de ska.

Mitt "å andra sidan" är att man - som så ofta när man pratar om dylika framställningar - lika gärna kan se det som en vältring i sexism. Jag är ganska säker på att det inte är vad skaparna tänker sig, och att de faktiskt vill vara allt det jag precis lovordade dem för. Men. Man blir efter vissa avsnitt väldigt trött på det. Det blir jobbigt att se på kvinnorna ut männens synvinkel, i regel (ja, hittills är det en regel utan undantag, och som jag skrev, det är väl mer realistiskt) som en andra klassens människa som har hälften så mycket hjärna och kraft som dem och vars huvudsakliga uppgift är att vara vacker. I vissa fall också det klassiska ta hand om hushållet och föda barn, men eftersom det utspelar sig på Manhattan och vi ändå möter en del kvinnor som arbetar, så varierar den biten en aning. Man tar sig rätten att kommentera kvinnornas utseende hela tiden, man antar att de har ett svagare sinne, att de kör bil sämre, att de har lätt att bli hysteriska, de får inte prata fritt i närheten av männen, de lever i skam om de är skilda eller ogifta vid viss ålder, osv. It goes on and on. Men samtidigt, som jag skrev, så hade det varit hyckleri att inte visa det, antar jag.

Resultatet är en trötthet över den konstanta sexismen, en glädje att vi faktiskt kommit åtminstone en bit längre på vägen, samt en otäck fundering kring om vi faktiskt har det (på vissa av områdena). Kläderna, sminket, dekoren och allt annat som får oss att tro på att vi verkligen befinner oss på 1960-talet är perfekta. Serien har blivit Emmy-nominerad på alla dessa punkter och en rad punkter till. Det konstanta rökandet (kvinnor, män, gravida, ammande och i ett fall en man som precis fått en hjärtattack) och drickandet får en att - i kombination med allt det andra - känna att man får en bra inblick i den tidens verklighet. Sen om det är överdrivet på vissa punkter, det kan diskuteras. Jag har ingen möjlighet att veta. Tyvärr tror jag att jag har små chanser att få kontakt med nån som har sett serien och var så pass vuxen då att de kommer ihåg hur det var. Speciellt på Manhatten på en reklambyrå.

Kolla in serien och se om ni håller med mig. Om inte annat för den fina reklamaffischen.