Bemärkelsedag
Jag är lite barnslig när det gäller födelsedagar, som vissa av er säkert vet. Jag vill bli firad som när man var liten. Men när man är vuxen (inom citationstecken, vet inte riktigt om jag skulle kalla mig för det egentligen) kan man inte gå all out på samma sätt. Exempelvis så måste ju faktiskt Mr P jobba, och jag kan inte göra något för att få en frukost på sängen (han sticker hemifrån alltför tidigt för att jag ska orka äta frukost). Och egentligen är inte det hela världen, jag klarar mig.
Jag vet inte varför jag ser på födelsedagar på det här sättet. Kanske är det för att jag inte växt upp med släktingar omkring mig och därför inte fått genomgå släktkalas varje år och därför är lite starved for attention. Men samtidigt har jag ju fått ganska mycket uppmärksamhet av de jag haft omkring mig. Jag har blivit firad med kalas och obligatorisk tårta, mamma har firat mig så in i Norden egentligen. Vilket jag uppskattat mycket. Så jag vet inte. Jag är väl kanske fortfarande ett barn innerst inne.
Vi får se om det ändras 21:05 imorgon då jag blir 25 år. Vuxet?
PS: Det var en intressant artikel i senaste nr av Lundgård om hur människor numera ofta väljer att fortsätta någon typ av ungdomlig livsstil och värjer sig för att kalla sig vuxna. 35-åringar går på klubb och lever precis det liv de vill. Jag hyllar detta!
2 kommentarer:
Grattis på din födelsedag! jag är precis likadan...
Grattis i efterskott! Det blir inte mindre viktigt med födelsedagar för att man fyllt 30. Så bara njut av att vara en födelsedagfirargillare. Kram Heidi
Skicka en kommentar