Nudlarna ingen klyscha

Debattartikel som jag skrev till min retorikkurs för några veckor sedan (klicka här för att läsa mer):

Studenter ses ofta som en grupp med en stark röst. De har åsikter och är inte rädda för att göra sig hörda. De syns i medierna och folk lyssnar på dem. Men när det gäller en fråga – en av de viktigaste för studenterna själva – lyssnas det inte på dem tillräckligt.

Inför riksdagsvalet 2006 hade ett flertal av riksdagspartierna höjda studiemedel som ett av sina vallöften. Att vara heltidsstudent skulle innebära att man var just heltidsstudent: man skulle inte behöva ett tidskrävande extrajobb för att klara ekonomin. I ett av Lundastudenternas egna forum, tidningen Lundagård, kommenterades nyligen vad som skett med dessa vallöften. Den 16 april presenterade den nya regeringen vårbudgeten. Eftersom Centerpartiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet talat om höjda studiemedel före valet var förhoppningarna många bland Sveriges studenter. Men trots vallöften (och ett flertal uttalanden om hur viktiga de ekonomiska förhållandena är för en students prestation) blev det inga extra slantar i år heller. Istället hänvisas om och om igen till en planerad utredning om studenters ekonomiska situation.

Visst höjdes studiemedlet 2006, men då endast med 300 kr – något som vissa studenter uttryckt som att det ”lika gärna kunde varit”. I ovan nämnda debattinlägg i Lundagård förklarar Lunds universitets studentkårer (LUS) hur dagens studiemedel, på sammanlagt 7 364 kr i månaden, ligger ca 1 000 kr under ”den av FN och EU fastställda fattigdomsgränsen för Sverige” (s. 35, nr 4, 2007). Även Socialstyrelsens norm underkänner dagens studiemedel: enligt Sveriges förenade studentkårer (SFS) får en student i genomsnitt 1 100 kr mindre i månaden än en socialbidragstagare. Socialstyrelsen och Konsumentverket har tillsammans undersökt studenternas ekonomiska situation och kommit fram till att en student behöver 93 000 kr om året för att klara sig. För tillfället får studenten 73 640 kr. Ska det löna sig bättre att gå på socialbidrag än att utbilda sig?

De som tror att det var ännu värre förr bör titta på följande siffror: Swedbank har visat att studenternas levnadsstandard har sänkts med 40 % mellan 1989 och 2004. Och 1969 kostade inte bostaden nästan halva inkomsten, som nu. Andra utgifter har dessutom tillkommit, t. ex. fanns det då inga datorer, något som numera ses som en nödvändighet för studenter.

I dagens högkonjunktur fortsätter hyror och andra priser att stiga, och många studenter lägger nästan halva studiemedlet på boendet. Ett extrajobb kan visst vara bra för kommande karriär, men samtidigt kanske studenten tvingas arbeta så mycket att studierna försummas. Många menar att studenterna numera förlänger sin studietid eftersom extrajobbet gör att de inte lyckas ta alla poäng i tid. Dessutom säger vi väl inte till andra låginkomsttagare att de måste söka extrajobb för att få ekonomin att gå ihop?

Att studenter äter nudlar är ingen myt, snarare en kliché byggd på den verkligaste av verkligheter. De studenter som slipper nudlarna är de som jobbar eller får extra pengar från sina föräldrar, vilket öppnar för en annan intressant aspekt i diskussionen: ska möjligheten att studera grundas på om man redan har ett jobb eller kan få pengar från föräldrarna? Vi har kostnadsfri utbildning i Sverige för att alla ska ha råd att studera. Om vissa väljer bort högre studier för att deras föräldrar inte kan stödja dem ekonomiskt, vart är vi då på väg? Studerandet blir återigen en klassfråga.

Ett problem tycks vara att studenter inte ses som vuxna människor. Och till viss del stämmer det ju: många av studenterna har precis flyttat hemifrån för första gången och håller på att hitta sig själva och lära sig vem de är. Men samtidigt har de ungefär samma utgifter som andra vuxna: hyra, mat, transport, bredbandsuppkoppling, telefon, kläder, nöjen, försäkringar osv. Och även unga människor kan känna av en otrygg ekonomisk tillvaro, och må dåligt över den. För att inte tala om att det är svårt att känna sig vuxen när man tvingas be föräldrarna om pengar vid varje månadsslut. Hälften av alla studenter i Sverige är dessutom över 25 år, enligt SFS, vilket rimligen borde klassa dem som ”vuxna”.

Det är ingen i den här debatten som kräver att vi studenter ska få 25 000 kr i månaden. Att öka studiemedlet till omkring 8 500 kr i månaden hade satt oss i nivå med andra grupper i samhället som också behöver ekonomiskt stöd. 260 000 människor studerar i Sverige idag, vilket är en väldigt stor grupp att förbise när det gäller fattigdom i Sverige 2007. Låt oss slippa skämmas, legitimera vår sysselsättning som en heltidssysselsättning och höj studiemedlet nu!