Kunskap, it's a funny thing

Jag vill inte lära mig mer nu. Efter en veckas korvstoppningsutbildning på mitt callcenter i Malmös hamn, i mars, tänkte jag förundrat att jag aldrig skulle lyckas lära mig tillräckligt för att jobba där. Det har tagit ca två månaders deltidsarbete för att konstatera att det nog kommer att gå. Problemet är bara att nu, när jag börjar känna mig någorlunda mindre panikslagen, så kommer nästa utbildning. Tidigare lärde jag mig om kunddatabasen och dess olika system, och om avtalen och faktureringen och kundens rättigheter och att det är viktigt att sälja, och ... och. Och nu är det koaxialkablar och 50 olika felsökningssätt på en veckas utbildning i bredbandssupport. Det är samma sak all over again, och det enda som får mig att känna mig måttligt hoppfull inför framtiden är att det gick bättre än jag trodde efter förra utbildningen. Jag lärde mig, efter ett tag, att hantera mer och mer.

Alla som jobbar på det berörda företaget verkar känna detsamma. Det känns som om man inte kan få in mer kunskap i hjärnan, att det redan nu svämmar över, men sen trycker man in lite till, och lite till, osv. Och de som har jobbar där i ca ett halvår har dessutom telefonisupport och uppsägningsavdelning. Jag vet inte hur det ska gå, men om alla säger att det känns så men att det faktiskt kommer att gå, då får jag väl lita på dem.

Det konstiga är att jag inte brukar ha lika mycket panik när det gäller kunskap i skolan. Eller, jo, kanske när jag läste företagsekonomi. Och det är ju inte särskilt lugnande, eftersom jag fortfarande har 8 p i rest från den kursen: där lärde jag mig faktiskt inte. Men samtidigt, om jag hade jobbat 20 h i veckan med att berätta för andra över telefon om hur man bokför vissa affärshändelser och vilka poster som finns med i en budget, så hade jag väl lärt mig det också efter ett tag.

Det får en att undra: hur mycket får plats i hjärnan? Min mamma brukar säga att anledningen till hennes tankspriddhet är att det finns för mycket i huvudet på henne vid det här laget. Men hon är ju också nästan 60 och är dessutom extremt allmänbildad, eller snarare obehagligt mycket allmänbildad. Så då behöver man väl inte oroa sig på ett tag, även om jag gärna också hade varit obehagligt allmänbildad. Men varför känns det alltid omöjligt innan, då? Varför känner man sig övertygad om att det inte kommer att gå?

Note on TV: Efter mycket tjat från diverse andra TV-nördar ska jag snart ge mig på "Battlestar Galactica". Jag är mycket nyfiken vid det här laget, men också skeptisk. Sci-fi kan bli väldigt tvivelaktigt. Ibland är det dock görbra, och det är det jag hoppas på.

Och förresten: Annonsen om doktorandtjänsten ligger nu ute, och jag måste innan den 15:e juni hitta på ett avhandlingsämne som berör medier, globaliseringen och demokrati. Om nån har något tips eller en idé man kan spinna vidare på, skriv gärna. Jag lovar er att tacka er i förordet om det blir en avhandling av det.