Att tycka synd om sig själv

Nu är frågan om jag skriver mest för att jag fått dåligt samvete och tycker att man inte ska vänta i flera veckor med att skriva när man har en blogg. Men samtidigt har jag mer nu än någonsin (tror jag i alla fall) en massa vänner som jag inte träffar så ofta som jag skulle vilja, vilket innebär att vi inte har en aning om vad som pågår i varandras liv.

Jag är mest stressad för tillfället dock. För det första gillar jag inte att ha mycket att göra samtidigt på jobbet, vilket det känns som om jag har nu. Och samtidigt vill jag fira jul utan att tänka på hägrande arbetsuppgifter alldeles för mycket. Planen är att jobba så mycket som möjligt fram till måndag för att sedan ta ett par dagar utan jobb. Sen att jag då sitter och skriver blogg nu istället för att jobba, det tycker jag inte ska nämnas. Fast nu gjorde jag det. Å andra sidan är planen att jobba i helgen. Ja. Så.

Jag har fått förlängt min anställning till sista mars (innan var det ju sista januari). Och jag trivs väldigt bra. Ibland blir jag dock rädd att det här inte alls är karriären för mig - hur kan man veta? Jag har vid väldigt få tillfällen känt samma sorts passion för yrket som jag ser hos vissa. Kanske har jag inte hittat det än. Och i så fall borde det ju inte vara något problem att jobba här så länge. Helt fel är det ju verkligen inte. Och kanske känner jag mig mest osäker för att jag bara är inne på min fjärde månad här, jag menar, jag är ju fortfarande "ny". Det är framförallt prestationskraven som finns i kombination med min prestationsångest som är problemet. Och alla yrken har ju prestationskrav. Men här känns de speciella. Man ska ju va smart om man ska jobba på ett sånt här ställe. Alla är det inte - så klart - men jag tycker personligen att man borde vara det. Och ibland tycker jag själv att jag är tillräckligt smart, men ofta inte.

I slutet av januari ska jag t. ex. hålla ett föredrag i anknytning till ett av forskningsprojekten jag håller på med. Det är energiinformatörerernas årliga (?) konferens i Sthlm som ska få nöjet att se på mig snacka om vad fjärrvärmekunder tänker. Och det är ju världens chans, en jättekul grej, spännande, osv. Träffa en massa informatörer (ett av de där framtida potentiella yrkena), få åka till Stockholm, öva på min talarförmåga etc. Samtidigt är jag sjukt nervös! Varför vill de ha mig med? Vad ska jag säga? Hur imponerar man på såna accomplished karriärsfolk? Dvs.: VAD HAR LILLA JAG ATT KOMMA MED? Samtidigt blir jag förbannad på mig själv när jag känner så. Vadå, stackars lilla missförstådda fjortis, "lilla jag"?! Usch. Så jag får väl ta mig i kragen, skriva ihop en ordentlig jävla power point-presentation och tänka att det är klart det går vägen! Hell yeah. Yeah?

Att stureplanare får sig en diss är inte helt fel

Usch, nu har jag glömt bort min lilla blogg igen. Livet kom emellan som vanligt. Tv-serierna börjar ta juluppehåll nu. Det är lite trist, men samtidigt finns det faktiskt en liten del av mig som tycker att det är lite skönt. Kan man titta på gamla "Vita Huset"-DVD:er istället. Det brukar vi göra på julen, t. ex., när vi sitter i den norrskånska skogen utan mycket annat än det och en trevlig skogspromenad att göra. En serie som jag fastnat för, som bl. a. Mr P retar mig omåttligt för, är SVT:s "Livet i Fagervik". Jag brukar aldrig gilla svenska serier, oavsett vem som producerar dem. Jag vet inte varför, det känns lite dumt att säga så egentligen - dra alla över en kam så där - men när det gäller svenska dramaserier så är det lite så. Dokumentär och humor och samhälle är svenskarna dock mycket bra på. Men "Livet i Fagervik" är ett mysigt litet program, med fint patos och härlig romans. Visst, det utspelar sig i en liten sömnig, alltför idyllisk småstad, men de viktiga frågorna finns ändå där. Homosexualitet, sexism, alkoholism, depression, mentala handikapp, familjerelationer, fördomar, etc. Att stureplanare får sig en liten diss i ett av de tidigare avsnitten är inte heller helt fel.

Som jag har förstått det har endast 12 avsnitt planerats att produceras. Det sista går nu på måndag, 8 december, kl 20.00 på SVT1. Sen i repris miljontals gånger. Och på SVT Play så klart.

Ni måste ...

... lyssna på Mr P:s nya låtar på MySpace. Jag tycker, i min totala opartiskhet, att de är mycket bra. Verkligen. Skämt åsido, så tycker jag nog att det är något av det bästa han gjort under de tio år då jag känt honom och fått höra hans musik. Jag är t.o.m. med på två låtar och sjunger lite i bakgrunden, dock inte på nån av de som finns på MySpace. I alla fall, den egenhändigt producerade (med hjälp from his friends of course) skivan med tio låtar kommer snart. Until then, check it out! Seriously.

Adios!

PS: Bland låtarna på MySpace finns två av mina favoriter, "Long Road" och "Folket".

TV update

Håller på att plöja igenom "Sopranos". För en tv-crazy person som jag borde detta kanske gjorts för flera år sedan, men jag har varit motvillig. Jag har tröttnat lite på gangsterglorifieringen med framför allt dess machoskit, och en del av mig trodde att det här bara var en fortsättning av det. En annan del trodde dock inte det, och tänkte att nåt mer måste väl serien ha, annars hade den inte fått så mycket uppmärksamhet. Men samtidigt får mycket machoskit uppmärksamhet, so there you go. Så gick dialogen.

Och visst finns det machoskit. Så det räcker och blir över. Och huruvida man faktiskt kan säga att den i alla fall problematiseras eller ej, det är en lång diskussion. Eller, nä, att sexismen problematiseras, påpekas och är explicit är det ingen tvekan om. Men åter igen är frågan: kan man stå ut med sexism om man exponeras för en problematisering av den? Om det finns en pågående diskussion? Ja, visst kan man. Men sen måste man så klart fråga sig hur mycket man pallar se ändå. För det kan, precis som med "Mad Men", bli lite tröttsamt. Hade man försökt gå en annan väg utan denna sexism hade man haft en helt annan tv-serie. Annorlunda och nytänkande. A breath of fresh air. Men samtidigt hade realismen varit helt förlorad. Den hade ju det. Och i det här fallet är det ju verkligen realismen som står i centrum, tycker jag. Det är en av fördelarna med serien. Diskbänksrealism skulle jag gå så långt som att säga. Och det gillar jag.

Och återigen: Att visa sexism är att ge den utrymme. Men det är också att exponera den. Så två sidor av samma mynt. Yes.

I övrigt fascineras jag över hur jag fortfarande tycker att "Grey's Anatomy" är bra. Det trodde jag inte. Många av mina vänner verkar också ha tröttnat. Men jag är fortfarande hooked. Det är lite smålöjligt ibland så klart, inslagen av diskbänksrealism är minimala (men de finns faktiskt, skulle jag vilja argumentera).

Avslutar med lite fina bilder till "Sopranos".

Se all y'all!

I tried ...

Jag försökte verkligen, men det gick lite dåligt. Även jag blir lite mjuk och hoppfull när jag ser Obama. Det hjälptes nog lite av att Jon Stweart försökte hålla tillbaka tårarna på hans och Stephens Colberts valvaka som jag tog del av på deras hemsida dagen efter valet. All rim och reson talar emot det, jag menar, även om det är fint och fantastiskt att en svart man blivit vald till president i USA - det är det verkligen - så kan ingen leva upp till de förväntningar som byggts upp under de senaste två åren. Vilket jag vet är en icke särskilt originell tanke. Men han är i alla fall demokrat, tack och lov. Och ett fint leende har han också.

Kolla in Stewart och Colbert här, med deras totalt olika reaktioner till valresultatet - live. Colberts är troligtvis, i den vanliga manérn (hur böjs det???), förhoppningsvis lite fejkad. Och Stewarts är underbar som sagt.

Försöker komma på vad jag ska skriva här på slutet av detta inlägg, men allt jag kommer på blir alldeles för smörigt eller corny och amerikanskt. Jag är nöjd i alla fall.

Valvakor

Nu ska jag strax gå hemåt. Ska sticka in huvudet på affären Gray's i Malmö för att införskaffa något ännu inte är bestämt, inför valnatten i USA. American theme. Jag lyssnade tidigare på P3, där Filip och Fredrik besökte Morgonpasset för att berätta om sin valvaka i Kanal 5. Tre valvakor i svensk TV! Så många har man väl knappt när det är val i Sverige. Men alla verkar rörande överens: det är roligare med det amerikanska valet. Det betyder inte att de svenska valen inte är viktiga så klart, eller att vi skulle önska en utveckling som liknar den amerikanska. De svenska valen må vara mindre sexiga och actionfyllda än de amerikanska, men det får vi väl ändå betrakta som något bra. Hujedanemej. (Gå in här för att lyssna på intervjun.)

Men vad Fredrik och Filip gav uttryck för i intervjun var den här oroligheten som detta val innebär. Man vågar hoppas på att det ska gå bra för Obama, men ändå är man rädd. Som jag tidigare kommenterat i bloggen kommer man ihåg hur det gick förra gången.

För den intresserade:
SVT:s valvaka börjar 02.00. Det bör ju nämnas att SVT varit fyllt till bredden med dokumentärer, inslag etc. om valet, till den grad att till och med jag, som älskar TV och är sjukt intresserad av valet, börjar tröttna. Här leds programmet av Claes Elfsberg tillsammans med Sören Holmberg (så klart) i USA och Lotta Bouvin-Sundberg. Gästerna utgörs av svenska politiker.
TV 4:s valvaka börjar 23.35 och sänds också från både USA och Sverige. Petra Nordlund är programledare i USA tillsammans med Peter Esaiasson, professor från Göteborgs universitet. Anna Lindmarker sitter i USA, på svenska ambassaden (eller "House of Sweden" som det så fint heter). Därtill kommer Göran Rosenberg. Eventuella andra gäster omnämns inte riktigt, jag antar dock att de har ett antal.
Kanal 5:s valvaka börjar 23.30. Gäster och debattörer är bl.a. Mona Sahlin, Staffan Heimersson, Henrik Schyffert, Åsa Linderborg, Per Schlingmann, Kristian Luuk, Micke Storåkers, Barbro Hedvall, Göran Greider, Fredrik Virtanen, Jessika Gedin, Natalia Kazmierska, David Batra, Bengt Liljegren, Leif Pagrotsky, Ingvar Carlsson m.fl. Det är inte illa med gäster måste jag säga. Blir spännande. Nu ska man bara övertyga morsan om det också.

Ja, det ska bli en spännande natt och jag hoppas att man får ett klart besked innan lunchtid på onsdag. Vi får väl se.

Adjöken sa fröken.

This is why I love him

Titta på klippet på Jon Stewart ståuppandes för ett några år sen.