"Late Night " vs "Tonight Show"

Conan O'Brian har som en del av er kanske känner till blivit uppgraderad. En timme tidigare syns han nu i amerikansk tv, programledare för "The Tonight Show" som tidigare leddes av Jay Leno. Jay Leno har i sin tur fått ett nytt program en timme tidigare. Så det är samma, fast annorlunda. Programmet har en större budget än det tidigare ("Late Night with Conan O'Brian"), vilket syns på både dekor och effekter. Saker är helt enkelt mer storslagna numera. Dessutom får han framför allt a-listekändisar. Jag oroade mig lite för hur annorlunda programmet skulle bli. Skulle Conan få behålla sin stil, eller skulle den få vattnas ner lite för att passa den större tittargruppen som onekligen följer med att sända en timme tidigare? Men jag oroade mig i onödan. Programmets format är i stort sätt detsamma, vilket innebär att många moment som fanns i det tidigare programmet har följt med. Humorn är densamma, sjuk, och varenda en av de som arbetade med programmet i New York, där "The Late Show" spelades in, verkar ha följt med till Los Angeles, där "Tonight Show" spelas in. Tänk att få med sig alla - från ena sidan kontinenten till den andra, med allas familjer och allt vad det är.

När det var författarstrejk förra året tvingades pratshowerna hålla till godo utan författade manus. Det innebar för Conans del att det blev mycket halv-improviserade med Conan själv. Han visade upp sitt kontor, sin bisarre producent och studion där "Late Night" spelades in. Jag kommer ihåg att jag blev positivt överraskad: det gick så långt så att jag tyckte att "Late Night" blivit roligare utan författare. Var aldrig nåt större fan av de utdragna sketcherna som var ett vanligt moment i "Late Night". Därefter följde en tid då jag inte följde serien särskilt väl, och jag är osäker på vad som hände när författarna kom tillbaka. Men oavsett ser jag nu att man på nya "Tonight Show" bestämt sig för att behålla Conans halvimproviserade möten med roliga ställen, personer och situationer. Han är på manga-film-voice over sessioner, han besöker vaxdockeförsäljare och loppisar, är med om att spela in ljudeffekter till filmer, hänger med Slash etc. Conan är roligare än sina författare, eller så är det kanske de trogna sketchskådisarna som suger och som har put me off det hela.

Att han får mer kända gäster är både bra och dåligt, har jag kommit fram till. Å ena sidan är det alltid roligt med a-listekändisarna. Men å andra sidan skuffar det undan de smått okända och ibland excentriska personerna som fanns i "Late Night". Jag hoppas att vi även i framtiden får se den gamla damen som är expert på sexleksaker, exempelvis. Överhuvud taget kan mindre kända personer vara mer spännande. De är inte lika medietränade (vilket iofs inte alltid är bra!) och är helt enkelt mer rutinerade i talk show-sammanhang.

Vi får hoppas att svensk tv tar in "Tonight Show" igen.



Fotnot: Mer om Conans övergång till "Tonight Show" hittar du på Sydsvenskan, här.

Ytterligare knitting

Eftersom jobbet och livet numera tycks uppta hela min hjärnkapacitet får ni hålla tillgodo med fler stickningar i Lund. Snart kommer bilder från stickningar i bl. a. Norrköping, där min duktiga helper har varit framme med nålen.

More knitting

Min favorit (ovan).

Wannabe Knitta

Oscar Night

En av mina få (underbara älskade) läsare har efterfrågat en Oscarsblogg. Jag inser ju nu att jag är lite sent på det, men några kommentarer kan jag ge:

Intressant med det nya upplägget där scenen gick ut i en liten tunga och de högst värderade kändisarna fick sitt längst fram. Visst var det kul att det blev lite mer intimt, men samtidigt kändes det lite exkluderade av resten av publiken - var fanns de, liksom?

Hugh Jackman var underbar. I alla fall när han sjöng: "I'm Wolverine!" på slutet! Hitta det på YouTube on ni inte gjort det tidigare, för det är väldans kul.

Jag föll inte för några speciella klänningar i år. Jessica Biels klänning kan jag gå med på. Vissa såg ut som om de skulle gifta sig, och vissa såg ut som om de inte förstått att sjöjungfrugrejen på kjolen är TRIST! Angelina Jolies var helt OK också, lite trist kanske. Även Virginia Madsens tyckte jag var fin, snygg färg och lite annorlunda så där. Gillade också Evan Rachel Woods. Kolla in dem alla på Oscars.com.

Och när det gäller priserna då? Tja, "Slumdog Millionaire" tyckte jag var bra, men inte så bra som priserna visade. Herregud. Hysteri. Annars gillade jag "The Reader" ganska mycket bland de nominerade. Och "Milk"! Som man skrev i "Rolling Stone": Sean Penn har nog aldrig smilat så mycket på en gång! Både "Wall-E" och "Bolt" var bra animerade filmer.

Och "Benjamin Button" hade sina stunder, och var inte riktigt lika konstig som jag hade varit nervös för innan. "Frost/Nixon" var lite utdragen. Intressanta delar, men man hade lätt kunnat ta bort minst en halvtimme.

Nu måste jag gå, men skriver snart igen. Är ambitionen i alla fall!

Tjungeling.

We love to hate

Jag har inte skrivit om tv på ett tag, bl. a. för att det inte riktigt kommit upp något nytt. Eller jo, i tv-världen kommer det ju alltid något nytt, men det betyder inte att jag har full koll på allt. Och eftersom jag inte längre är student med en del ledig tid, så innebär det att jag har mindre tid att kolla in det nya.

Men det händer. Och vad som framför allt händer är att jag hittar sånt som egentligen inte är nytt, som är nytt för mig. Ta t. ex. "Real Time With Bill Maher", som jag undvikit eftersom jag, bl. a. efter att ha sett honom i "The Daily Show" och läst en lååång feature-artikel om honom i "Rolling Stone" insåg att jag inte riktigt gillar hans kvinnorsyn. Den verkar vara usel på många sätt.

Dessutom hade han tidigare ett program som hette "Politcally Incorrect", vilket kanske var kul, jag har inte sett det, men vars syfte lite går emot min syn på världen. För som jag kanske har skrivit tidigare, så tycker jag att PK-debatten vridits lite konstigt. I och för sig ser det annorlunda ut i USA - där tycker jag man stöter på konstigt PK överallt. Men vi får inte glömma att det ibland finns PK av en anledning. Som sagt, det kan hända att jag skrivit om det förut, men jag irriterar mig fortfarande. Man ska inte undvika att skämta om saker för att de är PK. Man kan inte ha regler om vad som är PK och vad som inte är det. "Kan man skämta om det här?"-debatten är skitfjantig. Det handlar alltid om kontext. Man kan inte säga att man aldrig får skämta om feta människor, men man kanske inte heller ska göra det bara för att det inte är PK - man kanske ska ha ett bra skämt i grunden, snarare än viljan att chockera eller nåt. Jaja. Det var ett sidospår. Men det är en av anledningarna till att jag inte gillat Bill Maher.

Men sen finns det aspekter som jag gillar. Som jag också fått se i artikeln i "Rolling Stone" och i "The Daily Show". Jag håller med honom om mycket politiskt, och han har en sund syn på hur religion används och sammanblandas med politiken i USA. Så jag började titta på de äldsta avsnitten av "Real Time With Bill Maher" igår. Dessa avsnitt är från februari 2003, och ni kan kanske gissa vad som diskuterades mest då. Det är underbart kul att höra de konservativas argumentation kring varför USA bör gå in i Irak. Samtidigt är det sorgligt. Krigsmotståndarna har, enligt mig, oftast väldigt suna argument, som många av dem tycks ha blivit sanning idag. Saddam Hussein hade inte massförstörelsevapen, och samarbetade inte med Bin Laden. Det vet vi vid det här laget. Men även sånt som att ett krig kanske skulle förvärra hotbilden mot USA, och försämra dess rykte. Det sa Bill Maher 2003, och många andra också så klart. Det är bara fem år gammalt, men jag tror ändå det kan ses som ett stycke nutidshistoria, när man tittar på programmen.

Sen håller jag inte med honom om tortyr - när amerikanerna fångat Khalid Sheikh Mohammad menar Bill Maher att det är självklart att man ska tortera honom för att få fram information om elfte september och eventuella framtida attacker. Förvånad blev jag när jag insåg att jag höll med panelens enda riktigt konservative debattör, när han sa att tortyr aldrig får förekomma eftersom det sänker oss till samma nivå som "fienden". Intressant nog kom det fram sen att de personer som han backade, dvs. Bush-administrationen, inte hade problem med tortyr.

Å ena sidan tyckert jag att det jag inte gillar med Bill Maher borde få mig att inte titta på hans program. Men å andra sidan gör det väl att jag borde det? Det är klassiskt att bara vilja ta del av medieinnehåll som bekräftar ens egna åsikter - de flesta av oss gör det. Jag håller med Bill Maher och en del, och har motsatt åsikt om en del. Om vi tar Jon Stewart, som har en liknande funktion som komiker/debattör, så håller jag ju med honom bra mycket mer.

Nu borde jag väl va riktigt duktig och motbevisa medieteorierna genom att titta på Bill O'Reilly också, men nån gräns får det ändå finnas. Dessutom är han inte rolig. Det är svårt att finna roliga konservativa mediepersonligheter. Hmmm ...

Jag tror mig också veta att vissa av oss gillar att bli lite provocerade och indignerade över vad folk säger i medierna. We love to hate.

Adios amigos!

Jäklar alltså!

Om man skriver så här sällan, kan man verkligen se det som bloggande då? Jag tror inte det. Men skitsamma. It's my party and I'll cry if I ... nä.

LIVET! Det är vad som kommer emellan så klart. Jobbar och står i, åker inrikesflyg och får dåligt samvete över det, tittar på Oscarsnominerade filmer så att jag ska få ut mer av det när jag ser det om ett par veckor, umgås med folk ... Ja.

Så jag ber om ursäkt. Men nu måste jag jobba. Skriver när jag har något intressant att komma med, helt enkelt.

Att tycka synd om sig själv

Nu är frågan om jag skriver mest för att jag fått dåligt samvete och tycker att man inte ska vänta i flera veckor med att skriva när man har en blogg. Men samtidigt har jag mer nu än någonsin (tror jag i alla fall) en massa vänner som jag inte träffar så ofta som jag skulle vilja, vilket innebär att vi inte har en aning om vad som pågår i varandras liv.

Jag är mest stressad för tillfället dock. För det första gillar jag inte att ha mycket att göra samtidigt på jobbet, vilket det känns som om jag har nu. Och samtidigt vill jag fira jul utan att tänka på hägrande arbetsuppgifter alldeles för mycket. Planen är att jobba så mycket som möjligt fram till måndag för att sedan ta ett par dagar utan jobb. Sen att jag då sitter och skriver blogg nu istället för att jobba, det tycker jag inte ska nämnas. Fast nu gjorde jag det. Å andra sidan är planen att jobba i helgen. Ja. Så.

Jag har fått förlängt min anställning till sista mars (innan var det ju sista januari). Och jag trivs väldigt bra. Ibland blir jag dock rädd att det här inte alls är karriären för mig - hur kan man veta? Jag har vid väldigt få tillfällen känt samma sorts passion för yrket som jag ser hos vissa. Kanske har jag inte hittat det än. Och i så fall borde det ju inte vara något problem att jobba här så länge. Helt fel är det ju verkligen inte. Och kanske känner jag mig mest osäker för att jag bara är inne på min fjärde månad här, jag menar, jag är ju fortfarande "ny". Det är framförallt prestationskraven som finns i kombination med min prestationsångest som är problemet. Och alla yrken har ju prestationskrav. Men här känns de speciella. Man ska ju va smart om man ska jobba på ett sånt här ställe. Alla är det inte - så klart - men jag tycker personligen att man borde vara det. Och ibland tycker jag själv att jag är tillräckligt smart, men ofta inte.

I slutet av januari ska jag t. ex. hålla ett föredrag i anknytning till ett av forskningsprojekten jag håller på med. Det är energiinformatörerernas årliga (?) konferens i Sthlm som ska få nöjet att se på mig snacka om vad fjärrvärmekunder tänker. Och det är ju världens chans, en jättekul grej, spännande, osv. Träffa en massa informatörer (ett av de där framtida potentiella yrkena), få åka till Stockholm, öva på min talarförmåga etc. Samtidigt är jag sjukt nervös! Varför vill de ha mig med? Vad ska jag säga? Hur imponerar man på såna accomplished karriärsfolk? Dvs.: VAD HAR LILLA JAG ATT KOMMA MED? Samtidigt blir jag förbannad på mig själv när jag känner så. Vadå, stackars lilla missförstådda fjortis, "lilla jag"?! Usch. Så jag får väl ta mig i kragen, skriva ihop en ordentlig jävla power point-presentation och tänka att det är klart det går vägen! Hell yeah. Yeah?

Att stureplanare får sig en diss är inte helt fel

Usch, nu har jag glömt bort min lilla blogg igen. Livet kom emellan som vanligt. Tv-serierna börjar ta juluppehåll nu. Det är lite trist, men samtidigt finns det faktiskt en liten del av mig som tycker att det är lite skönt. Kan man titta på gamla "Vita Huset"-DVD:er istället. Det brukar vi göra på julen, t. ex., när vi sitter i den norrskånska skogen utan mycket annat än det och en trevlig skogspromenad att göra. En serie som jag fastnat för, som bl. a. Mr P retar mig omåttligt för, är SVT:s "Livet i Fagervik". Jag brukar aldrig gilla svenska serier, oavsett vem som producerar dem. Jag vet inte varför, det känns lite dumt att säga så egentligen - dra alla över en kam så där - men när det gäller svenska dramaserier så är det lite så. Dokumentär och humor och samhälle är svenskarna dock mycket bra på. Men "Livet i Fagervik" är ett mysigt litet program, med fint patos och härlig romans. Visst, det utspelar sig i en liten sömnig, alltför idyllisk småstad, men de viktiga frågorna finns ändå där. Homosexualitet, sexism, alkoholism, depression, mentala handikapp, familjerelationer, fördomar, etc. Att stureplanare får sig en liten diss i ett av de tidigare avsnitten är inte heller helt fel.

Som jag har förstått det har endast 12 avsnitt planerats att produceras. Det sista går nu på måndag, 8 december, kl 20.00 på SVT1. Sen i repris miljontals gånger. Och på SVT Play så klart.

Ni måste ...

... lyssna på Mr P:s nya låtar på MySpace. Jag tycker, i min totala opartiskhet, att de är mycket bra. Verkligen. Skämt åsido, så tycker jag nog att det är något av det bästa han gjort under de tio år då jag känt honom och fått höra hans musik. Jag är t.o.m. med på två låtar och sjunger lite i bakgrunden, dock inte på nån av de som finns på MySpace. I alla fall, den egenhändigt producerade (med hjälp from his friends of course) skivan med tio låtar kommer snart. Until then, check it out! Seriously.

Adios!

PS: Bland låtarna på MySpace finns två av mina favoriter, "Long Road" och "Folket".

TV update

Håller på att plöja igenom "Sopranos". För en tv-crazy person som jag borde detta kanske gjorts för flera år sedan, men jag har varit motvillig. Jag har tröttnat lite på gangsterglorifieringen med framför allt dess machoskit, och en del av mig trodde att det här bara var en fortsättning av det. En annan del trodde dock inte det, och tänkte att nåt mer måste väl serien ha, annars hade den inte fått så mycket uppmärksamhet. Men samtidigt får mycket machoskit uppmärksamhet, so there you go. Så gick dialogen.

Och visst finns det machoskit. Så det räcker och blir över. Och huruvida man faktiskt kan säga att den i alla fall problematiseras eller ej, det är en lång diskussion. Eller, nä, att sexismen problematiseras, påpekas och är explicit är det ingen tvekan om. Men åter igen är frågan: kan man stå ut med sexism om man exponeras för en problematisering av den? Om det finns en pågående diskussion? Ja, visst kan man. Men sen måste man så klart fråga sig hur mycket man pallar se ändå. För det kan, precis som med "Mad Men", bli lite tröttsamt. Hade man försökt gå en annan väg utan denna sexism hade man haft en helt annan tv-serie. Annorlunda och nytänkande. A breath of fresh air. Men samtidigt hade realismen varit helt förlorad. Den hade ju det. Och i det här fallet är det ju verkligen realismen som står i centrum, tycker jag. Det är en av fördelarna med serien. Diskbänksrealism skulle jag gå så långt som att säga. Och det gillar jag.

Och återigen: Att visa sexism är att ge den utrymme. Men det är också att exponera den. Så två sidor av samma mynt. Yes.

I övrigt fascineras jag över hur jag fortfarande tycker att "Grey's Anatomy" är bra. Det trodde jag inte. Många av mina vänner verkar också ha tröttnat. Men jag är fortfarande hooked. Det är lite smålöjligt ibland så klart, inslagen av diskbänksrealism är minimala (men de finns faktiskt, skulle jag vilja argumentera).

Avslutar med lite fina bilder till "Sopranos".

Se all y'all!

I tried ...

Jag försökte verkligen, men det gick lite dåligt. Även jag blir lite mjuk och hoppfull när jag ser Obama. Det hjälptes nog lite av att Jon Stweart försökte hålla tillbaka tårarna på hans och Stephens Colberts valvaka som jag tog del av på deras hemsida dagen efter valet. All rim och reson talar emot det, jag menar, även om det är fint och fantastiskt att en svart man blivit vald till president i USA - det är det verkligen - så kan ingen leva upp till de förväntningar som byggts upp under de senaste två åren. Vilket jag vet är en icke särskilt originell tanke. Men han är i alla fall demokrat, tack och lov. Och ett fint leende har han också.

Kolla in Stewart och Colbert här, med deras totalt olika reaktioner till valresultatet - live. Colberts är troligtvis, i den vanliga manérn (hur böjs det???), förhoppningsvis lite fejkad. Och Stewarts är underbar som sagt.

Försöker komma på vad jag ska skriva här på slutet av detta inlägg, men allt jag kommer på blir alldeles för smörigt eller corny och amerikanskt. Jag är nöjd i alla fall.

Valvakor

Nu ska jag strax gå hemåt. Ska sticka in huvudet på affären Gray's i Malmö för att införskaffa något ännu inte är bestämt, inför valnatten i USA. American theme. Jag lyssnade tidigare på P3, där Filip och Fredrik besökte Morgonpasset för att berätta om sin valvaka i Kanal 5. Tre valvakor i svensk TV! Så många har man väl knappt när det är val i Sverige. Men alla verkar rörande överens: det är roligare med det amerikanska valet. Det betyder inte att de svenska valen inte är viktiga så klart, eller att vi skulle önska en utveckling som liknar den amerikanska. De svenska valen må vara mindre sexiga och actionfyllda än de amerikanska, men det får vi väl ändå betrakta som något bra. Hujedanemej. (Gå in här för att lyssna på intervjun.)

Men vad Fredrik och Filip gav uttryck för i intervjun var den här oroligheten som detta val innebär. Man vågar hoppas på att det ska gå bra för Obama, men ändå är man rädd. Som jag tidigare kommenterat i bloggen kommer man ihåg hur det gick förra gången.

För den intresserade:
SVT:s valvaka börjar 02.00. Det bör ju nämnas att SVT varit fyllt till bredden med dokumentärer, inslag etc. om valet, till den grad att till och med jag, som älskar TV och är sjukt intresserad av valet, börjar tröttna. Här leds programmet av Claes Elfsberg tillsammans med Sören Holmberg (så klart) i USA och Lotta Bouvin-Sundberg. Gästerna utgörs av svenska politiker.
TV 4:s valvaka börjar 23.35 och sänds också från både USA och Sverige. Petra Nordlund är programledare i USA tillsammans med Peter Esaiasson, professor från Göteborgs universitet. Anna Lindmarker sitter i USA, på svenska ambassaden (eller "House of Sweden" som det så fint heter). Därtill kommer Göran Rosenberg. Eventuella andra gäster omnämns inte riktigt, jag antar dock att de har ett antal.
Kanal 5:s valvaka börjar 23.30. Gäster och debattörer är bl.a. Mona Sahlin, Staffan Heimersson, Henrik Schyffert, Åsa Linderborg, Per Schlingmann, Kristian Luuk, Micke Storåkers, Barbro Hedvall, Göran Greider, Fredrik Virtanen, Jessika Gedin, Natalia Kazmierska, David Batra, Bengt Liljegren, Leif Pagrotsky, Ingvar Carlsson m.fl. Det är inte illa med gäster måste jag säga. Blir spännande. Nu ska man bara övertyga morsan om det också.

Ja, det ska bli en spännande natt och jag hoppas att man får ett klart besked innan lunchtid på onsdag. Vi får väl se.

Adjöken sa fröken.

This is why I love him

Titta på klippet på Jon Stewart ståuppandes för ett några år sen.

Update 2.0

Eftersom åtminstone en person tycker att jag ska skriva så kan jag ju göra det. Egentligen har jag inte bestämt mig för om jag faktiskt borde fortsätta med det, men eftersom jag inte vill gå och lägga mig (har hostat en massa under förkylning nr 2 denna höst, och har lyckats undvika ciggen utan problem under denna tid, fram tills nu, mycket smart) kanske jag kan få ner några rader. Påminn mig att säga till framtida Paaners att åtminstone vänta med cigaretter (ja, för alltid egentligen så klart) tills efter hostan försvunnit.

En av anledningarna till att jag funderar på mitt bloggandes vara eller icke vara, förutom att jag inte riktigt vet om mer än två personer läser den (vilka jag i och för sig borde respektera, vad vet jag), är att tiden numera är knappare. Sitter man och skriver på datorn minst sex timmar per dag är man inte lika ivrig med att fortsätta göra den när man kommer hem.

I alla fall. Jobbet. Jag trivs väldans bra hittills, måste jag säga. Trevliga människor (vilket människokritiska Paaners anser är lite ovanligt), roliga arbetsuppgifter (oftast), ganska schysst miljö ... shall I go on? Ja, lönen, ja, den är jag också nöjd med. Nu när jag tänker efter är väl dessa alla kriterier som ska uppfyllas för att man ska kunna säga att man är helnöjd. Se där. Den akademiska världen är intressant, jag får höra mycket skeptiska kommentarer från en del onämnda personer i min omgivning (eller, ja, vissa av dem befinner sig i och för sig på andra sidan Atlanten, men ändå i min ... symboliska omgivning) som genomgått akademisk utbildning och efter det tycker att akademiker är några konstiga eller i alla fall misstänkta typer. Ute efter tenure, som man säger på engelska språket, eller rent generellt ära (och kanske lite pengar, fast det gäller nog mer amerikanerna kanske - om ens dem). Och visst, den finns där, det märker man ju redan som student. Men jag tycker inte riktigt att jag stött på den IRL än (oj, det var länge sen man använde den där förkortningen ... lite mesigt är det allt). Men vi får hoppas, eller nä, men jo, lite kul hade det allt varit. Fast lite kul hade det också varit om jag fick tillbakavisa kritikerna lite. Åtminstone när det gäller min kära enhet.

Vi får hoppas att jag får vara kvar ett tag. Eller i alla fall några månader kanske. Om jag ska skriva masteruppsats mellan mars och juni innebär det för tillfället att jag har två tomma månader som föregår det. Då vill jag ju gärna få lite pengar också.

I övrigt går mitt liv ut på förkylningar just nu. Jag ska inte skriva mer om det, för det känns som om jag gnällt för alla jag känner vid det här laget, och nu är det väl mest mamman som säger "stackars lilla".

TV också så klart. Ni trodde väl inte att jag gett upp passionen? Började räkna på antalet tv-serier som intresserar mig för tillfället och började få panik när jag närmade mig tjugo. Ska också ta upp lite old news också och se om jag gillar "Sopranos". För övrigt utbildar jag för tillfället Mr P i "Californication", vilket han tycks tycka är OK.

Good night all.

I övrigt vill jag bara att valet ska va över

En sak som upptar massor av min tankeverksamhet och delvis även tv-tittningstid är det amerikanska valet. Jag hatar att det är så mycket mer spännande än dess svenska motsvarighet, men nu är det ju faktiskt som så (som min vise man påpekade) att den som vinner det amerikanska valet styr världen lite. Sen att det är lite sexigare på något sätt, det kan jag nog inte förneka. Valet som sig, med dess mediespektakel - INTE John McCain som person.

De källor som jag främst märker att jag vänder mig till är, förutom lite sporadiskt tittande på de halvlånga reportagen på "Aktuellt" (som jag mest ser för att de finns där, inte för att jag tycker att de är speciellt spännande faktiskt) BBC World (eller, förlåt, numera vill de ju att man kallar dem BBC World News - gör det verkligen nån skillnad???) och "The Daily Show" med Jon Stewart. Seriöst och humoristiskt. Efter debatten häromnatten (ja, återigen lyckades jag va uppe vid en helt galen tidpunkt och titta på den i sin helhet samtidigt som jag jobbade) pratades det mycket om "Joe the plummer", som båda kandidaterna tilltalade vid flertalet tillfällen i debatten, och som fick stå som exempel för den hederlige blåkragen i the US of A. Först pratade BBC World (NEWS!!!) om att han blivit valets senaste kändis och så visade man lite intervjuklipp med mannen, som nu blivit känd bara för att han skakade hand med Obama och talade lite om vilket typ av skatt som han skulle åka på, där han pratade lite om sin oro inför framtiden och att han ville ha "raka besked". Man avslutade den delen av programmet med lite snack om huruvida Joe faktiskt är en plummer, då nåt branchorgan i USA förklarat att han minsann inte var nån registrerad rörmockare, samt att man grävt fram att han inte betalt skatt de senaste åren eller nåt. Sen tittade jag på den underbare Stewart, där man målade upp bilden av denne straighttalking man som fått så mycket uppmärksamhet på media på så kort tid - alla ville få prata med denne man - för att sedan få varje del av sitt liv tittat på med förstoringsglas. Först utnyttjar vi honom, sen jävlar ska han få, ungefär. De är underbara. Det är inte de flesta andra amerikanska medierna.

I övrigt vill jag bara att valet ska va över. Det verkar lite som att alla känner så. Och vi får hoppas att opinionssiffrorna stämmer den här gången, och att det förvirrande och smått bisarra valsystemet i USA inte ger oss samma problematik som 2000: att den ene kandidaten får fler procent av amerikanernas röster, men att elektorerna är fler hos den andre. Den natten sitter jag nog uppe lite också.

Godnatt.

7-Eleven har kaffemuggar med kandidaternas namn på i USA. Fler väljer Obama-muggen. Varför ens ha ett val, låt 7-Eleven sköta administrationen så kanske vi kan vara säkra på att det går rätt till för en gångs skull.

Att blogga eller att inte blogga

Ja, så frågan fortsätter alltså att finnas kring min bloggs vara eller icke vara. Nu när jag faktiskt jobbar heltid på ett universitet känner jag mig både intellektuellt och kreativt trött snabbare. Vi får se om jag börjar vänja mig, och vad som händer då. För tillfället är jag mest nervös och försiktigt optimistisk hela tiden, som man väl ofta är på nya jobb, och det suger som sagt musten ur mig lite.

Fortsätter det så här länge till blir det nog svårt för bloggen att överleva, dock. Vi får la se.

Personligt bloggande - nödvändigt?

Inget skrivet på länge. Har fullt upp nu när jag börjat jobba heltid. Jag är ju lite ovan vid det, har lyckats undvika det länge. I det här fallet tycker jag att det är mindre smärtsamt, dock. Projektassistent på Enheten för medie- och kommunikationsvetenskap är inte illa. snarare är det roligt faktiskt. I alla fall för att vara ett jobb.

Har tillbringat de senaste dagarna framför datorn, researchandes bloggar. Det har gjort att jag börjat förakta den personliga bloggen lite, åtminstone när den inte är särskilt välformulerad eller rolig på annat sätt. Detta inkluderar min blogg, dvs. jag är osäker på att jag möter den standard jag kräver av andra. Därför är jag osäker på om den personliga biten ska få fortleva här. Det känns ibland överflödigt och egocentriskt. TV och media generellt, politik och annat som intresserar mig passar sig nog - om än lite - bättre.

Vi får se hur det blir. Nu ska jag jobba vidare.

Tweewee part two

Efter att jag nyligen vrickade foten (ja, tequila shots hade med saken att göra) fick jag "chansen" att kolla upp de två serierna jag skrev om i förra inlägget, "Mad Men" och "Damages". Anledningen att jag sätter citattecken på "chansen" är att jag älskar att titta på tv, men med tanke på det vackra vädret vi har haft än så länge, hade jag nog spridit ut de sammanlagt 26 avsnitten av serierna på en lite längre period.

I alla fall. "Damages" var intressant, jag menar, jag fortsatte ju igenom hela säsongen. Men jag tror inte att det kommer att läggas på minnet särskilt länge. Intrycket är att serien är en blandning av "Djävulen bär Prada" (bok och/eller film) och någon vanlig brittisk deckare. Galen chef som inte gör annat än att manipulera och spela spel. Massor av "twists". En av effekterna av detta var att jag, efter ett ganska intensivt tittande, började analysera vad folk sa och undra vad de "egentligen" menade. Som tur var tog det mig ca fem minuter innan jag insåg att jag blivit lite manipulerad av programmet självt. Mindre svaga förnuft har nog inga såna problem, så se det inte som en avskräckare.

"Mad Men", som jag missat helt innan men som gått på tv i USA sedan förra sommaren (och smo återvänt precis i dagarna för säsong två), är också intressant, men bra mycket mer så. Det handlar om en reklambyrå på Manhatten 1960. Det är mycket whiskey-drickande på kontoret, sexistiska kommentarer till de unga och ofta oerfarna sekreterarna, brain-storming för att slå de andra reklambyråerna och vänsterprasslande. Det hela känns väldigt realistiskt, även om jag inte kan svara på om det faktiskt är det, speciellt som jag inte levde 1960. Dialogen, livs- och samhällssynen, och som sagt, kvinnosynen. Den är ett kapitel för sig.

Å ena sidan känns den som sagt väldigt realistisk, och det är inte alltid man får se den här typen av kostymdramer om perioden i fråga som vågar ta ut svängarna här. Judar och svarta får en liknande behandling, fast här problematiseras det mindre. Fokus ligger väl snarast på kvinnosynen, som sagt. Effekten blir ofta ett blottläggande av de paralleller som finns till dagens kvinnosyn, eftersom det absurda i detta 1960-talets överdrivna kommentarer ibland inte känns så främmande som man vill att de ska.

Mitt "å andra sidan" är att man - som så ofta när man pratar om dylika framställningar - lika gärna kan se det som en vältring i sexism. Jag är ganska säker på att det inte är vad skaparna tänker sig, och att de faktiskt vill vara allt det jag precis lovordade dem för. Men. Man blir efter vissa avsnitt väldigt trött på det. Det blir jobbigt att se på kvinnorna ut männens synvinkel, i regel (ja, hittills är det en regel utan undantag, och som jag skrev, det är väl mer realistiskt) som en andra klassens människa som har hälften så mycket hjärna och kraft som dem och vars huvudsakliga uppgift är att vara vacker. I vissa fall också det klassiska ta hand om hushållet och föda barn, men eftersom det utspelar sig på Manhattan och vi ändå möter en del kvinnor som arbetar, så varierar den biten en aning. Man tar sig rätten att kommentera kvinnornas utseende hela tiden, man antar att de har ett svagare sinne, att de kör bil sämre, att de har lätt att bli hysteriska, de får inte prata fritt i närheten av männen, de lever i skam om de är skilda eller ogifta vid viss ålder, osv. It goes on and on. Men samtidigt, som jag skrev, så hade det varit hyckleri att inte visa det, antar jag.

Resultatet är en trötthet över den konstanta sexismen, en glädje att vi faktiskt kommit åtminstone en bit längre på vägen, samt en otäck fundering kring om vi faktiskt har det (på vissa av områdena). Kläderna, sminket, dekoren och allt annat som får oss att tro på att vi verkligen befinner oss på 1960-talet är perfekta. Serien har blivit Emmy-nominerad på alla dessa punkter och en rad punkter till. Det konstanta rökandet (kvinnor, män, gravida, ammande och i ett fall en man som precis fått en hjärtattack) och drickandet får en att - i kombination med allt det andra - känna att man får en bra inblick i den tidens verklighet. Sen om det är överdrivet på vissa punkter, det kan diskuteras. Jag har ingen möjlighet att veta. Tyvärr tror jag att jag har små chanser att få kontakt med nån som har sett serien och var så pass vuxen då att de kommer ihåg hur det var. Speciellt på Manhatten på en reklambyrå.

Kolla in serien och se om ni håller med mig. Om inte annat för den fina reklamaffischen.

Tweewee

Så jag insåg att jag inte har skrivit så mycket om faktisk TV på senaste tiden. Det beror väl delvis på att det är sommar och att inte mycket händer då. I USA pågår säsong fyra av "So You Think You Can Dance", vilket jag uppskattar. Det visas på Kanal 5 med några veckors eller en månads fördröjning. Jag tycker många av numren varit exeptionellt bra i år, riktigt bra koreografi.

Serien har ju fått uppmärksamhet för detta tidigare, då två av programmets koreografer fått Emmy-nomineringar. I år fortsätter det, och då är det självklart förra säsongens nummer som finns nominerade. För "Outstanding Choreography"-priset är Wade Robson, Mandy Moore och Shane Sparks som blivit nominerade. Robsons nummer "Hummingbird and Flower" och Moores "Table/Sweet Dreams" imponerade verkligen på mig och var just två av mina favoriter förra året. Se numren på YouTube här: Moore/Robson.

På tal om Emmy-nomineringar - de tillkännagjordes för inte så länge sen. När det gäller drama-kategorin är det endast mitt älskade "Lost" som fått en nominering. Övriga serier som nominerats har jag antingen inte hunnit kolla in (något för de tv-mässigt tråkiga sommarmånaderna kanske?) eller så gillar jag dem inte lika mycket som nomineringsjuryn: "Boston Legal" och "Dexter" pallar jag inte riktigt med, även om de säkert är välproducerade och intressanta tv-program är de inte för mig riktigt. "Damages" och "Mad Men" vet jag inte vad det är, så det får vi göra något åt.

Vad som noterats i år är att de amerikanska s.k. "cable"-kanalerna, dvs. kanaler som jag antar att man översätter till typ TV 1000 och Canal + här, är överrepresenterade i nomineringarna. FX, Showtime och HBO är några av dem. Jag tycker att det är en bra utveckling. De där kanalerna köper oftast bara in högkvalitativa tv-serier, och har dessutom inga restriktioner på innehållet som de vanliga amerikanska tv-kanalerna, vilket gör det möjligt att svära eller visa lite mer naket eller göra andra saker som kan uppfattas som stötande av amerikanska FCC. Visst finns det amerikaner som inte svär, och jag menar inte att en serie är dålig om man inte svär eller visar naket, men det är svårt att uppnå samma typ av realism i många av programmen när man inte får det. Så jag hoppas på en utveckling av den typen av kanaler i USA. Programmen sänds ju sen i europeisk "vanlig" TV, och man måste inte betala flera hundra kronor extra i månaden som amerikanerna gör för att få se t. ex. "Entourage", "Big Love", "The L Word" och andra serier som jag gillar. De sänds i gratis-kanalerna eller i de grundläggande kabelkanalerna som inte kostar så mycket extra.

Andra serier som jag personligen gillar och som blivit nominerade är: Michael Emerson från "Lost", som blivit nominerad för bästa birollsskådis, Sandra Oh och Chandra Wilson från "Grey's Anatomy" i samma kategori motsvarande för damer. I komedikategorin har hela tre av fem av mina nomineringarna gått till mina favoriter: amerikanska "The Office", "30 Rock" och "Entourage". Och i komedi-skådisk-kategorin har vi den underbart duktige Alec Baldwin i "30 Rock" och så klart Steve Carell i "The Office". I birolls/komedi-kategorin har vi två av de bättre från "Entourage", Kevin Dillon och så klart Jeremy Piven. Även Neil Patrick Harris från "How I Met Your Mother" är med i den kategorin, vilket han verkligen förtjänar i mitt tycke.

För mer information om Emmy-nomineringarna kan man bland annat kolla in BuddyTV:s artikel på ämnet.

Peace Out.