Jonners Paaners blogging

"Late Night " vs "Tonight Show"

2009-07-27T10:14:00.006+01:00

Conan O'Brian har som en del av er kanske känner till blivit uppgraderad. En timme tidigare syns han nu i amerikansk tv, programledare för "The Tonight Show" som tidigare leddes av Jay Leno. Jay Leno har i sin tur fått ett nytt program en timme tidigare. Så det är samma, fast annorlunda. Programmet har en större budget än det tidigare ("Late Night with Conan O'Brian"), vilket syns på både dekor och effekter. Saker är helt enkelt mer storslagna numera. Dessutom får han framför allt a-listekändisar. Jag oroade mig lite för hur annorlunda programmet skulle bli. Skulle Conan få behålla sin stil, eller skulle den få vattnas ner lite för att passa den större tittargruppen som onekligen följer med att sända en timme tidigare? Men jag oroade mig i onödan. Programmets format är i stort sätt detsamma, vilket innebär att många moment som fanns i det tidigare programmet har följt med. Humorn är densamma, sjuk, och varenda en av de som arbetade med programmet i New York, där "The Late Show" spelades in, verkar ha följt med till Los Angeles, där "Tonight Show" spelas in. Tänk att få med sig alla - från ena sidan kontinenten till den andra, med allas familjer och allt vad det är.

När det var författarstrejk förra året tvingades pratshowerna hålla till godo utan författade manus. Det innebar för Conans del att det blev mycket halv-improviserade med Conan själv. Han visade upp sitt kontor, sin bisarre producent och studion där "Late Night" spelades in. Jag kommer ihåg att jag blev positivt överraskad: det gick så långt så att jag tyckte att "Late Night" blivit roligare utan författare. Var aldrig nåt större fan av de utdragna sketcherna som var ett vanligt moment i "Late Night". Därefter följde en tid då jag inte följde serien särskilt väl, och jag är osäker på vad som hände när författarna kom tillbaka. Men oavsett ser jag nu att man på nya "Tonight Show" bestämt sig för att behålla Conans halvimproviserade möten med roliga ställen, personer och situationer. Han är på manga-film-voice over sessioner, han besöker vaxdockeförsäljare och loppisar, är med om att spela in ljudeffekter till filmer, hänger med Slash etc. Conan är roligare än sina författare, eller så är det kanske de trogna sketchskådisarna som suger och som har put me off det hela.

Att han får mer kända gäster är både bra och dåligt, har jag kommit fram till. Å ena sidan är det alltid roligt med a-listekändisarna. Men å andra sidan skuffar det undan de smått okända och ibland excentriska personerna som fanns i "Late Night". Jag hoppas att vi även i framtiden får se den gamla damen som är expert på sexleksaker, exempelvis. Överhuvud taget kan mindre kända personer vara mer spännande. De är inte lika medietränade (vilket iofs inte alltid är bra!) och är helt enkelt mer rutinerade i talk show-sammanhang.

Vi får hoppas att svensk tv tar in "Tonight Show" igen.

Fotnot: Mer om Conans övergång till "Tonight Show" hittar du på Sydsvenskan, här.

Ytterligare knitting

2009-05-20T16:43:00.008+01:00

Eftersom jobbet och livet numera tycks uppta hela min hjärnkapacitet får ni hålla tillgodo med fler stickningar i Lund. Snart kommer bilder från stickningar i bl. a. Norrköping, där min duktiga helper har varit framme med nålen.

More knitting

2009-04-16T13:38:00.008+01:00

Min favorit (ovan).

Wannabe Knitta

2009-04-08T08:45:00.006+01:00

Oscar Night

2009-03-11T11:01:00.003+01:00

En av mina få (underbara älskade) läsare har efterfrågat en Oscarsblogg. Jag inser ju nu att jag är lite sent på det, men några kommentarer kan jag ge:

Intressant med det nya upplägget där scenen gick ut i en liten tunga och de högst värderade kändisarna fick sitt längst fram. Visst var det kul att det blev lite mer intimt, men samtidigt kändes det lite exkluderade av resten av publiken - var fanns de, liksom?

Hugh Jackman var underbar. I alla fall när han sjöng: "I'm Wolverine!" på slutet! Hitta det på YouTube on ni inte gjort det tidigare, för det är väldans kul.

Jag föll inte för några speciella klänningar i år. Jessica Biels klänning kan jag gå med på. Vissa såg ut som om de skulle gifta sig, och vissa såg ut som om de inte förstått att sjöjungfrugrejen på kjolen är TRIST! Angelina Jolies var helt OK också, lite trist kanske. Även Virginia Madsens tyckte jag var fin, snygg färg och lite annorlunda så där. Gillade också Evan Rachel Woods. Kolla in dem alla på Oscars.com.

Och när det gäller priserna då? Tja, "Slumdog Millionaire" tyckte jag var bra, men inte så bra som priserna visade. Herregud. Hysteri. Annars gillade jag "The Reader" ganska mycket bland de nominerade. Och "Milk"! Som man skrev i "Rolling Stone": Sean Penn har nog aldrig smilat så mycket på en gång! Både "Wall-E" och "Bolt" var bra animerade filmer.

Och "Benjamin Button" hade sina stunder, och var inte riktigt lika konstig som jag hade varit nervös för innan. "Frost/Nixon" var lite utdragen. Intressanta delar, men man hade lätt kunnat ta bort minst en halvtimme.

Nu måste jag gå, men skriver snart igen. Är ambitionen i alla fall!

Tjungeling.

We love to hate

2009-02-11T12:23:00.002+01:00

Jag har inte skrivit om tv på ett tag, bl. a. för att det inte riktigt kommit upp något nytt. Eller jo, i tv-världen kommer det ju alltid något nytt, men det betyder inte att jag har full koll på allt. Och eftersom jag inte längre är student med en del ledig tid, så innebär det att jag har mindre tid att kolla in det nya.

Men det händer. Och vad som framför allt händer är att jag hittar sånt som egentligen inte är nytt, som är nytt för mig. Ta t. ex. "Real Time With Bill Maher", som jag undvikit eftersom jag, bl. a. efter att ha sett honom i "The Daily Show" och läst en lååång feature-artikel om honom i "Rolling Stone" insåg att jag inte riktigt gillar hans kvinnorsyn. Den verkar vara usel på många sätt.

Dessutom hade han tidigare ett program som hette "Politcally Incorrect", vilket kanske var kul, jag har inte sett det, men vars syfte lite går emot min syn på världen. För som jag kanske har skrivit tidigare, så tycker jag att PK-debatten vridits lite konstigt. I och för sig ser det annorlunda ut i USA - där tycker jag man stöter på konstigt PK överallt. Men vi får inte glömma att det ibland finns PK av en anledning. Som sagt, det kan hända att jag skrivit om det förut, men jag irriterar mig fortfarande. Man ska inte undvika att skämta om saker för att de är PK. Man kan inte ha regler om vad som är PK och vad som inte är det. "Kan man skämta om det här?"-debatten är skitfjantig. Det handlar alltid om kontext. Man kan inte säga att man aldrig får skämta om feta människor, men man kanske inte heller ska göra det bara för att det inte är PK - man kanske ska ha ett bra skämt i grunden, snarare än viljan att chockera eller nåt. Jaja. Det var ett sidospår. Men det är en av anledningarna till att jag inte gillat Bill Maher.

Men sen finns det aspekter som jag gillar. Som jag också fått se i artikeln i "Rolling Stone" och i "The Daily Show". Jag håller med honom om mycket politiskt, och han har en sund syn på hur religion används och sammanblandas med politiken i USA. Så jag började titta på de äldsta avsnitten av "Real Time With Bill Maher" igår. Dessa avsnitt är från februari 2003, och ni kan kanske gissa vad som diskuterades mest då. Det är underbart kul att höra de konservativas argumentation kring varför USA bör gå in i Irak. Samtidigt är det sorgligt. Krigsmotståndarna har, enligt mig, oftast väldigt suna argument, som många av dem tycks ha blivit sanning idag. Saddam Hussein hade inte massförstörelsevapen, och samarbetade inte med Bin Laden. Det vet vi vid det här laget. Men även sånt som att ett krig kanske skulle förvärra hotbilden mot USA, och försämra dess rykte. Det sa Bill Maher 2003, och många andra också så klart. Det är bara fem år gammalt, men jag tror ändå det kan ses som ett stycke nutidshistoria, när man tittar på programmen.

Sen håller jag inte med honom om tortyr - när amerikanerna fångat Khalid Sheikh Mohammad menar Bill Maher att det är självklart att man ska tortera honom för att få fram information om elfte september och eventuella framtida attacker. Förvånad blev jag när jag insåg att jag höll med panelens enda riktigt konservative debattör, när han sa att tortyr aldrig får förekomma eftersom det sänker oss till samma nivå som "fienden". Intressant nog kom det fram sen att de personer som han backade, dvs. Bush-administrationen, inte hade problem med tortyr.

Å ena sidan tyckert jag att det jag inte gillar med Bill Maher borde få mig att inte titta på hans program. Men å andra sidan gör det väl att jag borde det? Det är klassiskt att bara vilja ta del av medieinnehåll som bekräftar ens egna åsikter - de flesta av oss gör det. Jag håller med Bill Maher och en del, och har motsatt åsikt om en del. Om vi tar Jon Stewart, som har en liknande funktion som komiker/debattör, så håller jag ju med honom bra mycket mer.

Nu borde jag väl va riktigt duktig och motbevisa medieteorierna genom att titta på Bill O'Reilly också, men nån gräns får det ändå finnas. Dessutom är han inte rolig. Det är svårt att finna roliga konservativa mediepersonligheter. Hmmm ...

Jag tror mig också veta att vissa av oss gillar att bli lite provocerade och indignerade över vad folk säger i medierna. We love to hate.

Adios amigos!

Jäklar alltså!

2009-02-04T13:45:00.002+01:00

Om man skriver så här sällan, kan man verkligen se det som bloggande då? Jag tror inte det. Men skitsamma. It's my party and I'll cry if I ... nä.

LIVET! Det är vad som kommer emellan så klart. Jobbar och står i, åker inrikesflyg och får dåligt samvete över det, tittar på Oscarsnominerade filmer så att jag ska få ut mer av det när jag ser det om ett par veckor, umgås med folk ... Ja.

Så jag ber om ursäkt. Men nu måste jag jobba. Skriver när jag har något intressant att komma med, helt enkelt.

Att tycka synd om sig själv

2008-12-18T09:20:00.003+01:00

Nu är frågan om jag skriver mest för att jag fått dåligt samvete och tycker att man inte ska vänta i flera veckor med att skriva när man har en blogg. Men samtidigt har jag mer nu än någonsin (tror jag i alla fall) en massa vänner som jag inte träffar så ofta som jag skulle vilja, vilket innebär att vi inte har en aning om vad som pågår i varandras liv.

Jag är mest stressad för tillfället dock. För det första gillar jag inte att ha mycket att göra samtidigt på jobbet, vilket det känns som om jag har nu. Och samtidigt vill jag fira jul utan att tänka på hägrande arbetsuppgifter alldeles för mycket. Planen är att jobba så mycket som möjligt fram till måndag för att sedan ta ett par dagar utan jobb. Sen att jag då sitter och skriver blogg nu istället för att jobba, det tycker jag inte ska nämnas. Fast nu gjorde jag det. Å andra sidan är planen att jobba i helgen. Ja. Så.

Jag har fått förlängt min anställning till sista mars (innan var det ju sista januari). Och jag trivs väldigt bra. Ibland blir jag dock rädd att det här inte alls är karriären för mig - hur kan man veta? Jag har vid väldigt få tillfällen känt samma sorts passion för yrket som jag ser hos vissa. Kanske har jag inte hittat det än. Och i så fall borde det ju inte vara något problem att jobba här så länge. Helt fel är det ju verkligen inte. Och kanske känner jag mig mest osäker för att jag bara är inne på min fjärde månad här, jag menar, jag är ju fortfarande "ny". Det är framförallt prestationskraven som finns i kombination med min prestationsångest som är problemet. Och alla yrken har ju prestationskrav. Men här känns de speciella. Man ska ju va smart om man ska jobba på ett sånt här ställe. Alla är det inte - så klart - men jag tycker personligen att man borde vara det. Och ibland tycker jag själv att jag är tillräckligt smart, men ofta inte.

I slutet av januari ska jag t. ex. hålla ett föredrag i anknytning till ett av forskningsprojekten jag håller på med. Det är energiinformatörerernas årliga (?) konferens i Sthlm som ska få nöjet att se på mig snacka om vad fjärrvärmekunder tänker. Och det är ju världens chans, en jättekul grej, spännande, osv. Träffa en massa informatörer (ett av de där framtida potentiella yrkena), få åka till Stockholm, öva på min talarförmåga etc. Samtidigt är jag sjukt nervös! Varför vill de ha mig med? Vad ska jag säga? Hur imponerar man på såna accomplished karriärsfolk? Dvs.: VAD HAR LILLA JAG ATT KOMMA MED? Samtidigt blir jag förbannad på mig själv när jag känner så. Vadå, stackars lilla missförstådda fjortis, "lilla jag"?! Usch. Så jag får väl ta mig i kragen, skriva ihop en ordentlig jävla power point-presentation och tänka att det är klart det går vägen! Hell yeah. Yeah?

Att stureplanare får sig en diss är inte helt fel

2008-12-04T11:33:00.004+01:00

Usch, nu har jag glömt bort min lilla blogg igen. Livet kom emellan som vanligt. Tv-serierna börjar ta juluppehåll nu. Det är lite trist, men samtidigt finns det faktiskt en liten del av mig som tycker att det är lite skönt. Kan man titta på gamla "Vita Huset"-DVD:er istället. Det brukar vi göra på julen, t. ex., när vi sitter i den norrskånska skogen utan mycket annat än det och en trevlig skogspromenad att göra. En serie som jag fastnat för, som bl. a. Mr P retar mig omåttligt för, är SVT:s "Livet i Fagervik". Jag brukar aldrig gilla svenska serier, oavsett vem som producerar dem. Jag vet inte varför, det känns lite dumt att säga så egentligen - dra alla över en kam så där - men när det gäller svenska dramaserier så är det lite så. Dokumentär och humor och samhälle är svenskarna dock mycket bra på. Men "Livet i Fagervik" är ett mysigt litet program, med fint patos och härlig romans. Visst, det utspelar sig i en liten sömnig, alltför idyllisk småstad, men de viktiga frågorna finns ändå där. Homosexualitet, sexism, alkoholism, depression, mentala handikapp, familjerelationer, fördomar, etc. Att stureplanare får sig en liten diss i ett av de tidigare avsnitten är inte heller helt fel.

Som jag har förstått det har endast 12 avsnitt planerats att produceras. Det sista går nu på måndag, 8 december, kl 20.00 på SVT1. Sen i repris miljontals gånger. Och på SVT Play så klart.

Ni måste ...

2008-11-12T15:10:00.002+01:00

... lyssna på Mr P:s nya låtar på MySpace. Jag tycker, i min totala opartiskhet, att de är mycket bra. Verkligen. Skämt åsido, så tycker jag nog att det är något av det bästa han gjort under de tio år då jag känt honom och fått höra hans musik. Jag är t.o.m. med på två låtar och sjunger lite i bakgrunden, dock inte på nån av de som finns på MySpace. I alla fall, den egenhändigt producerade (med hjälp from his friends of course) skivan med tio låtar kommer snart. Until then, check it out! Seriously.

Adios!

PS: Bland låtarna på MySpace finns två av mina favoriter, "Long Road" och "Folket".

TV update

2008-11-10T11:42:00.007+01:00

Håller på att plöja igenom "Sopranos". För en tv-crazy person som jag borde detta kanske gjorts för flera år sedan, men jag har varit motvillig. Jag har tröttnat lite på gangsterglorifieringen med framför allt dess machoskit, och en del av mig trodde att det här bara var en fortsättning av det. En annan del trodde dock inte det, och tänkte att nåt mer måste väl serien ha, annars hade den inte fått så mycket uppmärksamhet. Men samtidigt får mycket machoskit uppmärksamhet, so there you go. Så gick dialogen.

Och visst finns det machoskit. Så det räcker och blir över. Och huruvida man faktiskt kan säga att den i alla fall problematiseras eller ej, det är en lång diskussion. Eller, nä, att sexismen problematiseras, påpekas och är explicit är det ingen tvekan om. Men åter igen är frågan: kan man stå ut med sexism om man exponeras för en problematisering av den? Om det finns en pågående diskussion? Ja, visst kan man. Men sen måste man så klart fråga sig hur mycket man pallar se ändå. För det kan, precis som med "Mad Men", bli lite tröttsamt. Hade man försökt gå en annan väg utan denna sexism hade man haft en helt annan tv-serie. Annorlunda och nytänkande. A breath of fresh air. Men samtidigt hade realismen varit helt förlorad. Den hade ju det. Och i det här fallet är det ju verkligen realismen som står i centrum, tycker jag. Det är en av fördelarna med serien. Diskbänksrealism skulle jag gå så långt som att säga. Och det gillar jag.

Och återigen: Att visa sexism är att ge den utrymme. Men det är också att exponera den. Så två sidor av samma mynt. Yes.

I övrigt fascineras jag över hur jag fortfarande tycker att "Grey's Anatomy" är bra. Det trodde jag inte. Många av mina vänner verkar också ha tröttnat. Men jag är fortfarande hooked. Det är lite smålöjligt ibland så klart, inslagen av diskbänksrealism är minimala (men de finns faktiskt, skulle jag vilja argumentera).

Avslutar med lite fina bilder till "Sopranos".

Se all y'all!

I tried ...

2008-11-08T01:57:00.004+01:00

Jag försökte verkligen, men det gick lite dåligt. Även jag blir lite mjuk och hoppfull när jag ser Obama. Det hjälptes nog lite av att Jon Stweart försökte hålla tillbaka tårarna på hans och Stephens Colberts valvaka som jag tog del av på deras hemsida dagen efter valet. All rim och reson talar emot det, jag menar, även om det är fint och fantastiskt att en svart man blivit vald till president i USA - det är det verkligen - så kan ingen leva upp till de förväntningar som byggts upp under de senaste två åren. Vilket jag vet är en icke särskilt originell tanke. Men han är i alla fall demokrat, tack och lov. Och ett fint leende har han också.

Kolla in Stewart och Colbert här, med deras totalt olika reaktioner till valresultatet - live. Colberts är troligtvis, i den vanliga manérn (hur böjs det???), förhoppningsvis lite fejkad. Och Stewarts är underbar som sagt.

Försöker komma på vad jag ska skriva här på slutet av detta inlägg, men allt jag kommer på blir alldeles för smörigt eller corny och amerikanskt. Jag är nöjd i alla fall.

Valvakor

2008-11-03T15:27:00.005+01:00

Nu ska jag strax gå hemåt. Ska sticka in huvudet på affären Gray's i Malmö för att införskaffa något ännu inte är bestämt, inför valnatten i USA. American theme. Jag lyssnade tidigare på P3, där Filip och Fredrik besökte Morgonpasset för att berätta om sin valvaka i Kanal 5. Tre valvakor i svensk TV! Så många har man väl knappt när det är val i Sverige. Men alla verkar rörande överens: det är roligare med det amerikanska valet. Det betyder inte att de svenska valen inte är viktiga så klart, eller att vi skulle önska en utveckling som liknar den amerikanska. De svenska valen må vara mindre sexiga och actionfyllda än de amerikanska, men det får vi väl ändå betrakta som något bra. Hujedanemej. (Gå in här för att lyssna på intervjun.)

Men vad Fredrik och Filip gav uttryck för i intervjun var den här oroligheten som detta val innebär. Man vågar hoppas på att det ska gå bra för Obama, men ändå är man rädd. Som jag tidigare kommenterat i bloggen kommer man ihåg hur det gick förra gången.

För den intresserade:
SVT:s valvaka börjar 02.00. Det bör ju nämnas att SVT varit fyllt till bredden med dokumentärer, inslag etc. om valet, till den grad att till och med jag, som älskar TV och är sjukt intresserad av valet, börjar tröttna. Här leds programmet av Claes Elfsberg tillsammans med Sören Holmberg (så klart) i USA och Lotta Bouvin-Sundberg. Gästerna utgörs av svenska politiker.
TV 4:s valvaka börjar 23.35 och sänds också från både USA och Sverige. Petra Nordlund är programledare i USA tillsammans med Peter Esaiasson, professor från Göteborgs universitet. Anna Lindmarker sitter i USA, på svenska ambassaden (eller "House of Sweden" som det så fint heter). Därtill kommer Göran Rosenberg. Eventuella andra gäster omnämns inte riktigt, jag antar dock att de har ett antal.
Kanal 5:s valvaka börjar 23.30. Gäster och debattörer är bl.a. Mona Sahlin, Staffan Heimersson, Henrik Schyffert, Åsa Linderborg, Per Schlingmann, Kristian Luuk, Micke Storåkers, Barbro Hedvall, Göran Greider, Fredrik Virtanen, Jessika Gedin, Natalia Kazmierska, David Batra, Bengt Liljegren, Leif Pagrotsky, Ingvar Carlsson m.fl. Det är inte illa med gäster måste jag säga. Blir spännande. Nu ska man bara övertyga morsan om det också.

Ja, det ska bli en spännande natt och jag hoppas att man får ett klart besked innan lunchtid på onsdag. Vi får väl se.

Adjöken sa fröken.

This is why I love him

2008-10-20T13:31:00.002+01:00

Titta på klippet på Jon Stewart ståuppandes för ett några år sen.

Update 2.0

2008-10-18T04:00:00.000+01:00

Eftersom åtminstone en person tycker att jag ska skriva så kan jag ju göra det. Egentligen har jag inte bestämt mig för om jag faktiskt borde fortsätta med det, men eftersom jag inte vill gå och lägga mig (har hostat en massa under förkylning nr 2 denna höst, och har lyckats undvika ciggen utan problem under denna tid, fram tills nu, mycket smart) kanske jag kan få ner några rader. Påminn mig att säga till framtida Paaners att åtminstone vänta med cigaretter (ja, för alltid egentligen så klart) tills efter hostan försvunnit.

En av anledningarna till att jag funderar på mitt bloggandes vara eller icke vara, förutom att jag inte riktigt vet om mer än två personer läser den (vilka jag i och för sig borde respektera, vad vet jag), är att tiden numera är knappare. Sitter man och skriver på datorn minst sex timmar per dag är man inte lika ivrig med att fortsätta göra den när man kommer hem.

I alla fall. Jobbet. Jag trivs väldans bra hittills, måste jag säga. Trevliga människor (vilket människokritiska Paaners anser är lite ovanligt), roliga arbetsuppgifter (oftast), ganska schysst miljö ... shall I go on? Ja, lönen, ja, den är jag också nöjd med. Nu när jag tänker efter är väl dessa alla kriterier som ska uppfyllas för att man ska kunna säga att man är helnöjd. Se där. Den akademiska världen är intressant, jag får höra mycket skeptiska kommentarer från en del onämnda personer i min omgivning (eller, ja, vissa av dem befinner sig i och för sig på andra sidan Atlanten, men ändå i min ... symboliska omgivning) som genomgått akademisk utbildning och efter det tycker att akademiker är några konstiga eller i alla fall misstänkta typer. Ute efter tenure, som man säger på engelska språket, eller rent generellt ära (och kanske lite pengar, fast det gäller nog mer amerikanerna kanske - om ens dem). Och visst, den finns där, det märker man ju redan som student. Men jag tycker inte riktigt att jag stött på den IRL än (oj, det var länge sen man använde den där förkortningen ... lite mesigt är det allt). Men vi får hoppas, eller nä, men jo, lite kul hade det allt varit. Fast lite kul hade det också varit om jag fick tillbakavisa kritikerna lite. Åtminstone när det gäller min kära enhet.

Vi får hoppas att jag får vara kvar ett tag. Eller i alla fall några månader kanske. Om jag ska skriva masteruppsats mellan mars och juni innebär det för tillfället att jag har två tomma månader som föregår det. Då vill jag ju gärna få lite pengar också.

I övrigt går mitt liv ut på förkylningar just nu. Jag ska inte skriva mer om det, för det känns som om jag gnällt för alla jag känner vid det här laget, och nu är det väl mest mamman som säger "stackars lilla".

TV också så klart. Ni trodde väl inte att jag gett upp passionen? Började räkna på antalet tv-serier som intresserar mig för tillfället och började få panik när jag närmade mig tjugo. Ska också ta upp lite old news också och se om jag gillar "Sopranos". För övrigt utbildar jag för tillfället Mr P i "Californication", vilket han tycks tycka är OK.

Good night all.

I övrigt vill jag bara att valet ska va över

2008-10-18T03:25:00.006+01:00

En sak som upptar massor av min tankeverksamhet och delvis även tv-tittningstid är det amerikanska valet. Jag hatar att det är så mycket mer spännande än dess svenska motsvarighet, men nu är det ju faktiskt som så (som min vise man påpekade) att den som vinner det amerikanska valet styr världen lite. Sen att det är lite sexigare på något sätt, det kan jag nog inte förneka. Valet som sig, med dess mediespektakel - INTE John McCain som person.

De källor som jag främst märker att jag vänder mig till är, förutom lite sporadiskt tittande på de halvlånga reportagen på "Aktuellt" (som jag mest ser för att de finns där, inte för att jag tycker att de är speciellt spännande faktiskt) BBC World (eller, förlåt, numera vill de ju att man kallar dem BBC World News - gör det verkligen nån skillnad???) och "The Daily Show" med Jon Stewart. Seriöst och humoristiskt. Efter debatten häromnatten (ja, återigen lyckades jag va uppe vid en helt galen tidpunkt och titta på den i sin helhet samtidigt som jag jobbade) pratades det mycket om "Joe the plummer", som båda kandidaterna tilltalade vid flertalet tillfällen i debatten, och som fick stå som exempel för den hederlige blåkragen i the US of A. Först pratade BBC World (NEWS!!!) om att han blivit valets senaste kändis och så visade man lite intervjuklipp med mannen, som nu blivit känd bara för att han skakade hand med Obama och talade lite om vilket typ av skatt som han skulle åka på, där han pratade lite om sin oro inför framtiden och att han ville ha "raka besked". Man avslutade den delen av programmet med lite snack om huruvida Joe faktiskt är en plummer, då nåt branchorgan i USA förklarat att han minsann inte var nån registrerad rörmockare, samt att man grävt fram att han inte betalt skatt de senaste åren eller nåt. Sen tittade jag på den underbare Stewart, där man målade upp bilden av denne straighttalking man som fått så mycket uppmärksamhet på media på så kort tid - alla ville få prata med denne man - för att sedan få varje del av sitt liv tittat på med förstoringsglas. Först utnyttjar vi honom, sen jävlar ska han få, ungefär. De är underbara. Det är inte de flesta andra amerikanska medierna.

I övrigt vill jag bara att valet ska va över. Det verkar lite som att alla känner så. Och vi får hoppas att opinionssiffrorna stämmer den här gången, och att det förvirrande och smått bisarra valsystemet i USA inte ger oss samma problematik som 2000: att den ene kandidaten får fler procent av amerikanernas röster, men att elektorerna är fler hos den andre. Den natten sitter jag nog uppe lite också.

Godnatt.

7-Eleven har kaffemuggar med kandidaternas namn på i USA. Fler väljer Obama-muggen. Varför ens ha ett val, låt 7-Eleven sköta administrationen så kanske vi kan vara säkra på att det går rätt till för en gångs skull.

Att blogga eller att inte blogga

2008-09-11T12:31:00.003+01:00

Ja, så frågan fortsätter alltså att finnas kring min bloggs vara eller icke vara. Nu när jag faktiskt jobbar heltid på ett universitet känner jag mig både intellektuellt och kreativt trött snabbare. Vi får se om jag börjar vänja mig, och vad som händer då. För tillfället är jag mest nervös och försiktigt optimistisk hela tiden, som man väl ofta är på nya jobb, och det suger som sagt musten ur mig lite.

Fortsätter det så här länge till blir det nog svårt för bloggen att överleva, dock. Vi får la se.

Personligt bloggande - nödvändigt?

2008-09-03T10:13:00.003+01:00

Inget skrivet på länge. Har fullt upp nu när jag börjat jobba heltid. Jag är ju lite ovan vid det, har lyckats undvika det länge. I det här fallet tycker jag att det är mindre smärtsamt, dock. Projektassistent på Enheten för medie- och kommunikationsvetenskap är inte illa. snarare är det roligt faktiskt. I alla fall för att vara ett jobb.

Har tillbringat de senaste dagarna framför datorn, researchandes bloggar. Det har gjort att jag börjat förakta den personliga bloggen lite, åtminstone när den inte är särskilt välformulerad eller rolig på annat sätt. Detta inkluderar min blogg, dvs. jag är osäker på att jag möter den standard jag kräver av andra. Därför är jag osäker på om den personliga biten ska få fortleva här. Det känns ibland överflödigt och egocentriskt. TV och media generellt, politik och annat som intresserar mig passar sig nog - om än lite - bättre.

Vi får se hur det blir. Nu ska jag jobba vidare.

Tweewee part two

2008-07-30T03:46:00.003+01:00

Efter att jag nyligen vrickade foten (ja, tequila shots hade med saken att göra) fick jag "chansen" att kolla upp de två serierna jag skrev om i förra inlägget, "Mad Men" och "Damages". Anledningen att jag sätter citattecken på "chansen" är att jag älskar att titta på tv, men med tanke på det vackra vädret vi har haft än så länge, hade jag nog spridit ut de sammanlagt 26 avsnitten av serierna på en lite längre period.

I alla fall. "Damages" var intressant, jag menar, jag fortsatte ju igenom hela säsongen. Men jag tror inte att det kommer att läggas på minnet särskilt länge. Intrycket är att serien är en blandning av "Djävulen bär Prada" (bok och/eller film) och någon vanlig brittisk deckare. Galen chef som inte gör annat än att manipulera och spela spel. Massor av "twists". En av effekterna av detta var att jag, efter ett ganska intensivt tittande, började analysera vad folk sa och undra vad de "egentligen" menade. Som tur var tog det mig ca fem minuter innan jag insåg att jag blivit lite manipulerad av programmet självt. Mindre svaga förnuft har nog inga såna problem, så se det inte som en avskräckare.

"Mad Men", som jag missat helt innan men som gått på tv i USA sedan förra sommaren (och smo återvänt precis i dagarna för säsong två), är också intressant, men bra mycket mer så. Det handlar om en reklambyrå på Manhatten 1960. Det är mycket whiskey-drickande på kontoret, sexistiska kommentarer till de unga och ofta oerfarna sekreterarna, brain-storming för att slå de andra reklambyråerna och vänsterprasslande. Det hela känns väldigt realistiskt, även om jag inte kan svara på om det faktiskt är det, speciellt som jag inte levde 1960. Dialogen, livs- och samhällssynen, och som sagt, kvinnosynen. Den är ett kapitel för sig.

Å ena sidan känns den som sagt väldigt realistisk, och det är inte alltid man får se den här typen av kostymdramer om perioden i fråga som vågar ta ut svängarna här. Judar och svarta får en liknande behandling, fast här problematiseras det mindre. Fokus ligger väl snarast på kvinnosynen, som sagt. Effekten blir ofta ett blottläggande av de paralleller som finns till dagens kvinnosyn, eftersom det absurda i detta 1960-talets överdrivna kommentarer ibland inte känns så främmande som man vill att de ska.

Mitt "å andra sidan" är att man - som så ofta när man pratar om dylika framställningar - lika gärna kan se det som en vältring i sexism. Jag är ganska säker på att det inte är vad skaparna tänker sig, och att de faktiskt vill vara allt det jag precis lovordade dem för. Men. Man blir efter vissa avsnitt väldigt trött på det. Det blir jobbigt att se på kvinnorna ut männens synvinkel, i regel (ja, hittills är det en regel utan undantag, och som jag skrev, det är väl mer realistiskt) som en andra klassens människa som har hälften så mycket hjärna och kraft som dem och vars huvudsakliga uppgift är att vara vacker. I vissa fall också det klassiska ta hand om hushållet och föda barn, men eftersom det utspelar sig på Manhattan och vi ändå möter en del kvinnor som arbetar, så varierar den biten en aning. Man tar sig rätten att kommentera kvinnornas utseende hela tiden, man antar att de har ett svagare sinne, att de kör bil sämre, att de har lätt att bli hysteriska, de får inte prata fritt i närheten av männen, de lever i skam om de är skilda eller ogifta vid viss ålder, osv. It goes on and on. Men samtidigt, som jag skrev, så hade det varit hyckleri att inte visa det, antar jag.

Resultatet är en trötthet över den konstanta sexismen, en glädje att vi faktiskt kommit åtminstone en bit längre på vägen, samt en otäck fundering kring om vi faktiskt har det (på vissa av områdena). Kläderna, sminket, dekoren och allt annat som får oss att tro på att vi verkligen befinner oss på 1960-talet är perfekta. Serien har blivit Emmy-nominerad på alla dessa punkter och en rad punkter till. Det konstanta rökandet (kvinnor, män, gravida, ammande och i ett fall en man som precis fått en hjärtattack) och drickandet får en att - i kombination med allt det andra - känna att man får en bra inblick i den tidens verklighet. Sen om det är överdrivet på vissa punkter, det kan diskuteras. Jag har ingen möjlighet att veta. Tyvärr tror jag att jag har små chanser att få kontakt med nån som har sett serien och var så pass vuxen då att de kommer ihåg hur det var. Speciellt på Manhatten på en reklambyrå.

Kolla in serien och se om ni håller med mig. Om inte annat för den fina reklamaffischen.

Tweewee

2008-07-23T14:34:00.003+01:00

Så jag insåg att jag inte har skrivit så mycket om faktisk TV på senaste tiden. Det beror väl delvis på att det är sommar och att inte mycket händer då. I USA pågår säsong fyra av "So You Think You Can Dance", vilket jag uppskattar. Det visas på Kanal 5 med några veckors eller en månads fördröjning. Jag tycker många av numren varit exeptionellt bra i år, riktigt bra koreografi.

Serien har ju fått uppmärksamhet för detta tidigare, då två av programmets koreografer fått Emmy-nomineringar. I år fortsätter det, och då är det självklart förra säsongens nummer som finns nominerade. För "Outstanding Choreography"-priset är Wade Robson, Mandy Moore och Shane Sparks som blivit nominerade. Robsons nummer "Hummingbird and Flower" och Moores "Table/Sweet Dreams" imponerade verkligen på mig och var just två av mina favoriter förra året. Se numren på YouTube här: Moore/Robson.

På tal om Emmy-nomineringar - de tillkännagjordes för inte så länge sen. När det gäller drama-kategorin är det endast mitt älskade "Lost" som fått en nominering. Övriga serier som nominerats har jag antingen inte hunnit kolla in (något för de tv-mässigt tråkiga sommarmånaderna kanske?) eller så gillar jag dem inte lika mycket som nomineringsjuryn: "Boston Legal" och "Dexter" pallar jag inte riktigt med, även om de säkert är välproducerade och intressanta tv-program är de inte för mig riktigt. "Damages" och "Mad Men" vet jag inte vad det är, så det får vi göra något åt.

Vad som noterats i år är att de amerikanska s.k. "cable"-kanalerna, dvs. kanaler som jag antar att man översätter till typ TV 1000 och Canal + här, är överrepresenterade i nomineringarna. FX, Showtime och HBO är några av dem. Jag tycker att det är en bra utveckling. De där kanalerna köper oftast bara in högkvalitativa tv-serier, och har dessutom inga restriktioner på innehållet som de vanliga amerikanska tv-kanalerna, vilket gör det möjligt att svära eller visa lite mer naket eller göra andra saker som kan uppfattas som stötande av amerikanska FCC. Visst finns det amerikaner som inte svär, och jag menar inte att en serie är dålig om man inte svär eller visar naket, men det är svårt att uppnå samma typ av realism i många av programmen när man inte får det. Så jag hoppas på en utveckling av den typen av kanaler i USA. Programmen sänds ju sen i europeisk "vanlig" TV, och man måste inte betala flera hundra kronor extra i månaden som amerikanerna gör för att få se t. ex. "Entourage", "Big Love", "The L Word" och andra serier som jag gillar. De sänds i gratis-kanalerna eller i de grundläggande kabelkanalerna som inte kostar så mycket extra.

Andra serier som jag personligen gillar och som blivit nominerade är: Michael Emerson från "Lost", som blivit nominerad för bästa birollsskådis, Sandra Oh och Chandra Wilson från "Grey's Anatomy" i samma kategori motsvarande för damer. I komedikategorin har hela tre av fem av mina nomineringarna gått till mina favoriter: amerikanska "The Office", "30 Rock" och "Entourage". Och i komedi-skådisk-kategorin har vi den underbart duktige Alec Baldwin i "30 Rock" och så klart Steve Carell i "The Office". I birolls/komedi-kategorin har vi två av de bättre från "Entourage", Kevin Dillon och så klart Jeremy Piven. Även Neil Patrick Harris från "How I Met Your Mother" är med i den kategorin, vilket han verkligen förtjänar i mitt tycke.

För mer information om Emmy-nomineringarna kan man bland annat kolla in BuddyTV:s artikel på ämnet.

Peace Out.

Utmanad

2008-07-22T15:22:00.002+01:00

För mig kom utmaningen från Helen, here is my responses:

Regler:

Posta reglerna först.
Svara på alla frågor.
Skicka vidare utmaningen till sex andra bloggare.
När du postat dina svar, berätta för den som utmanade dig.

Fem saker som finns på din Att-göra-lista idag.

Ringa till Bredbandsbolaget och se om jag kan ordna ett trådlöst modem på något billigt sätt.
Plocka undan efter gårdagens lilla ommöblering.
Prata med Mr P mitt i natten eftersom han jobbar natt och jag tycker om att vara uppe på natten.
Umgås med Jenny.
Se minst en film.

Vad gjorde du för tio år sedan?

Vet inte exakt på dagen vad jag gjorde. Sommaren -98 var jag i USA med min vän Sofia och hälsade pappan och tjocka släkten. Den sex veckor långa visiten började sorgligt nog med en begravning, då en av mina styvmorbröder gått bort i AIDS. Men sen tillbringades tiden mest med Sofia och min ungkarls-styvmorbror Pat, som vi spelade kort med, åkte på bilresor med och åkte till äckliga Wendys mitt i natten med. Han var och har alltid varit familjens extraförälder.

Ställen du bott på?

Vid heden i Göteborg.
Beddingestrand i närheten av Smygehamn. Ah, vilken barndom.
Centrala Trelleborg. Ah, vilken tonår.
Södra innerstaden i Malmö (i tre olika lägenheter som ligger ganska nära varandra, dock var den första gången när jag var ca 9 månader gammal och de två andra nu i "vuxen" ålder).
Bellevue i Nashville, Tennessee (dock bara under somrarna).
Gap of Dunloe i Kerry på Irland (dock bara under loven).

Fem saker du skulle göra om du var biljonär?

Köpa ett fin lägenhet och inreda den ordentligt.
Resa.
Ge bort en massa, till t. ex. utbildning i u-länder och olika "gröna" ändamål, samt till kulturprojekt som jag gärna deltagit i själv (här snodde jag lite från Helen, men det låter så gött. Vi kanske gör det ihop :) Hade även velat lägga pengar i politiska intressen, vilket kanske låter lite fishy när det uttrycks på det sättet, men då handlar det om att arbeta för homosexuellas rättigheter, fri abort, djurens rättigheter, klimatlagstiftning och allt annat som jag tycker är viktigt.
Göra det möjligt för min pappa och hans fru att ta mer än två veckors semester om året, samt betala av deras lån på hus. Ordna så att mammans renovering blir klar snabbare än den just nu blir klar kanske, om hon låtit mig göra det vill säga.
Här borde jag skriva något fint och nobelt mer, men jag hade nog ärligt talat blåst mycket av det på kläder, skor, handväskor, frisörer, spa, fina tv-apparater och dylikt. Let's be honest. När det gäller kläderna, skorna och handväskorna behöver det dock nödvändigtvis inte vara dyrt sådant, lägger gärna fokus på rättvisemärkt och ekologiskt också då.

Jag utmanar vidare: Tina, Turkos soffa, Smolket i bägaren, Illojal och Misens värld.

Inget hemskt händer er dock om ni inte vill svara, jag vill inte ha några kedjebrevsvibbar här!

Have it good.

Tips om ...

2008-07-20T15:14:00.003+01:00

... en för skåningar väldigt radiosketch av Pang Prego i P3, inlagt på YouTube med ibland roliga bilder till. Check it out säger jag bara.

Fortsättning

2008-07-11T22:12:00.003+01:00

Efter att ha avnjutit en sista måltid i Frankrike sitter jag nu på hotellrummet i centrala Dijon och skriver. Mamman och brodern har tack och lov inga problem med att sova fastän min lampa fortfarande är tänd och jag sitter och skriver.

Sedan förra inlägget skrevs när jag satt på flygplatsen i Lorient har vi besökt Irland. Där var det som sagt crazy kusinbröllop med pompa och ståt som mest kan liknas vid en amerikansk romantisk komedi med tjusig bil, stort släp på klänning och allt vad det innebär. Men jag måste säga att jag inte har något emot att bli pampered på det sättet. Jag hade väldigt roligt – för roligt som man säger, och hade årets bakfylla (som faktiskt varade i mer än en dag). Dansade vals med pappa och bugg med yngsta kusinen (numera typ 19 år, ser lite ut som en popstjärna eller modell eller något) och hade det allmänt gött. Insåg också att jag nog är ganska förtjust i släkten och inte gärna kommer att ge upp the family name vid eventuella giftermål.

Efter Irlands-visiten (som i övrigt bland annat innebar irländsk frukost varje dag, vilket påminner en del om engelsk, vackert landskap och ett B&B som drevs av en stram tysk kvinna som fyllt stället med IKEA-möbler) flög vi tillbaka till Lorient och vår bil som stod parkerad där. Mamma har ju kört en ny men usel hyrbil under tiden vi var på Irland, och även om det gick ganska bra att köra på vänster sida var hon ganska tacksam över att få gå tillbaka till högertrafiken.

Vi körde samma dag till Hôtel Stud’Inn i utkanten av Nantes där vi tillbringade två dagar och tre nätter. Dessa dagar karaktäriserades av sevärdhetstittande (en fin borg med Nantes historiska museum t. ex.), shopping (för mycket så klart) och sist, men absolut inte minst, avnjutning av det franska köket. Ost, vin, grodlår, sniglar, och mer ost. Och en massa goda efterrätter så klart. Det regnade sista kvällen, så då stack mamman och brodern till en supermarché och köpte colw slaw, crepes och bakelser som vi åt på rummet istället.

Tidigt nästa morgon bar det av till Dijon där jag nu sitter. Imorgon blir det Tyskland, och det ska bli sorgligt att lämna det franska köket och så vidare, men lite skönt att komma till ett land där kulturen är lite närmare den svenska. För ja, lite home sick är jag faktiskt. För en gångs skull.

Vi får se om det blir mer Internet under resan. Om inte får ni se på bilder när jag kommer hem på tisdag.

Au revoir!

PS: Jag var säker på att min skolfranska varit totalt onödig (eller nästan åtminstone), men min mamma har haft rätt alla dessa år. Efter att man varit här lite börjar det krypa fram lite! Skönt.

From the road (a bit late)

2008-07-11T16:26:00.003+01:00

Så, jag kom inte åt Internet så snabbt som jag trodde. Än det ena, än det andra. Men nu funkar uppkopplingen ÄNTLIGEN (ja, jag är väldigt medveten om mitt beroendeproblem) på Hôtel Campanile i Dijon. Jag skrev ett inlägg som jag trodde skulle publiceras i början av denna galna semester, så det får ni hålla till godo med så länge:

En snabb sammanfattning av resan hittills (skrevs 4 juli):
Danmark kommer jag inte ihåg, sov mest. Det enda jag såg där var broarna över bälten.

Tyskland var jag desto mer vaken för. Det var mestadels väldigt prydligt överallt. Jag är van vid Sassnitz där det påminner mycket om gamla öst med flagnad färg och skräp överallt. Nu var det mer överdos av blomlådor och korsvirkeshus. I Bremen där vi bodde första natten på ett hotell vid namn Blaue Villa promenerade vi en del för att hitta en restaurang. Mina erfarenheter av tyskt cuisine är mest dåliga, men jag försökte ha ett öppet sinne. Och jag har faktiskt reviderat min åsikt en del efter två dagar i landet. Det serveras inte bara äcklig mat. En del är gott. Men problemet är snarare att det finns typ tre olika maträtter att välja på. Alltså, de kan ha 40 grejer på menyn, men (och detta gäller ju självklart främst för de ställen vi besökte, egentligen ska man ju inte generalisera) det är i princip samma sak. Nån fiskrätt, sen schnitzel i olika varianter och biff i olika varianter. That’s it. Har man tur finns det något mer. Schnitzel med lök eller med bearnaise eller kanske med champinjoner? Väldans tråkigt redan efter två dygn.

Nu ska ju det tilläggas att utbudet var begränsat också eftersom vi mest besökte småstäder. Eller mellanstäder kanske jag ska säga. Bremen är ju inte som Staffanstorp direkt.

I alla fall begav vi oss dag två vidare till Monchau. Vi hade bokat hotellet via Internet och hade ingen aning om vad vi väntade oss. Det ligger nära Aachen, så vi trodde att det kanske rörde sig om nån tråkig förort, eftersom vi mest gått på pris när vi bokat. Men Monchau visade sig vara världens sötaste lilla stad mitt i en dal. Massa korsvirkeshus och en fin gammal kyrka och en liten flod som ringlade sig genom stan. (Försöker ladda upp bild men får det inte att funka.) Helgalet. Stan måste legat så pass gömd eller något så att den missades när de allierade bombade landet under krigen. Men maten var likväl lika tråkig som tidigare.

Nästa dag åkte vi från idylliska Monchau till ett motorvägshotell i utkanten av Rouen. Sammanfattningsvis kan man säga att maten var betydligt bättre där (dock var den inte fransk – tydligen äter fransmännen bara fransk mat i centrala delarna av sina städer) men att omgivningarna var desto tristare. Vi bodde i världens minsta hotellrum (sen kostade det typ hälften av vad de andra hotellrummen gjort), väldigt compact living var det. Kändes nästan som en båthytt. Där kunde jag inte sova på flera timmar efter att lampan släckts. Dels var luftkonditioneringen – som var väldigt viktig om man inte vill smälta helt – högljudd som bada den, och dels förde vad jag gissar var gästarbetare eller nått ett väsen utanför. Kudden var inte bekväm heller.
Därifrån bar det av till Lorient, en stad i Bretagne med en flygplats som har flyg till irländska Cork. Nu sitter jag på flygplatsen och irriterar mig över att jag inte får igång Internet på datorn – jag, f.d. anställd på bredbandssupport. Jag är lite lost när det gäller trådlösa anslutningar dock, och hoppas verkligen att det är som datorn säger (DNS-fel) och inte något fel på min sprillans nya dator.

Ikväll väntar alltså en flygresa på ca en och en halv timme med vad brodern utlovar är ett ganska litet propellerplan som i och för sig inte spyr ut lika stora mängder koldioxid men å andra sidan inte hanterar luftgropar lika väl som de större jetplanen. Jag vet inte riktigt hur det ligger till, men en van flygresenär som jag borde väl palla trycket.

Nu orkar jag tyvärr inte skriva så pass detaljerat om fortsättningen av resen - inte nu i alla fall. När ovanstående text skrevs satt jag uttråkad på flygplatsen i Lorient och väntade. Planet blev tre timmar försenat, och vi kom fram till vårt Bed & Breakfast i närheten av där farmor bor vid tre på natten.

Bilder läggs upp på Fejjan såsmåningom, min kusin Geraldine har redan lagt till bilder från bröllopet för er som är nyfikna.

Kommer hem på tisdag, men beger mig då direkt till Trelleborg för att träffa den hårt nattarbetande Mr P och vakta svärföräldrarnas hus.

Until later,
peace out!

Europe calling

2008-06-26T15:24:00.003+01:00

Jag är traditionellt en flitig användare av Resdagboken när jag reser. Det är en bra sajt, och jag kommer nog att använda den också. Men tanken är också att jag ska skriva en lite resdagbok i bloggen. Vissa läser den som inte läser på Resdagboken, tänker jag.

Så stay tuned! Resplanen är som följer:

Dag 1: Malmö - Monschau
Dag 2: Monschau - Bremen
Dag 3: Bremen - Rouen
Dag 4: Rouen - Lorient - Cork - Killarney

Därefter följer Irland några dagar, med kusinbröllop och så.
Dag 9: Killarney - Cork - Lorient - Nantes
Dag 10: Nantes
Dag 11: Nantes
Dag 12: Nantes - Orleans -Dijon
Dag 13: Dijon - Heidelberg
Dag 14: Heidelberg - Paderborn
Dag 15: Paderborn - Lübeck
Dag 16: Lübeck - Malmö

Tanken är att jag ska skriva lite så fort jag får chansen (en del av hotellen har ju faktiskt Internet) och lägga upp lite bilder också.

Until next time!

Skäms på er, riksdagledamöter!

2008-06-22T09:48:00.005+01:00

Liksom min gode vän Tina och min gode bekanta Helena Sandklef är jag riktigt irriterad över FRA-lagen. Jag var inte en av dem som röstade fram alliansen som hon var, men jag måste säga att det enda som jag beundrade den för var de liberala åsikterna gällande personlig integritet och dylikt. Och nu finns inte ens det. Skäms på er, riksdagledamöter! Jag tycker så här: Vad har de för rätt, tycker de? Argumentet att "Jag har ändå inget att dölja" är irrelevant, det handlar om att staten tar sig rättigheter som vi svenskar borde få lite mer att säga till om innan de införs. Det handlar om våra privatliv.

Jag är inte emot skattehöjningar generellt (beror så klart på) och jag tycker att det är ok att man tvingas betala för främlingarns skolbarns mat eller sjukvård. Men jag tycker INTE att myndigheterna ska få tillgång till ens privata kommunikation utan motivering och i hemlighet.

Det är faktiskt helt galet. Hur kan någon tycka att det är ok? Säg inget om att målet helgar medlet, för det gör det fantamej inte.

I övrigt är jag nu sista veckan på mitt soon-to-be före detta yrke. Halleluja. Life is good.

Goodbye all.

Smått och gott (eller?)

2008-05-23T18:35:00.000+01:00

Ursäktar att jag inte skrivt något sen födelsedagen, men jag får skylla på hektiskt skol- och arbetsliv. Snart är grupparbetet inlämnat, och efter det är det ett individuellt arbete som ska in också. Det känns som att alla andra håller på att bli klara med allt sitt, medan jag nu börjat få en massa att göra.

Semester blir det dock i juli, och då ska jag ut on the roads of western Europe tillsammans med mamman och brodern. Det ska bli intressant, och gud vad jag längtar till Frankrike. Har nog inte varit där på typ åtta år, och det är alldeles för länge med tanke på att jag diggar det så mycket.

Sen bär det av till ännu ett katolskt bröllop på Irland. Det är kusin nr 2 som ska gifta sig. Om det fortsätter i den här takten borde jag gifta mig om två år, vete fan om det blir så, hehe. Vet inte riktigt om jag är med på det så att säga! I alla fall, jag hoppas att det inte blir alltför långdraget och att prästen undviker att prata en massa om hur hemskt och syndigt det är med skilsmässa den här gången, som det var sist på kusin nr 1:s bröllop förra året.

Adjöken så länge!

Bemärkelsedag

2008-05-06T20:06:00.003+01:00

Jag är lite barnslig när det gäller födelsedagar, som vissa av er säkert vet. Jag vill bli firad som när man var liten. Men när man är vuxen (inom citationstecken, vet inte riktigt om jag skulle kalla mig för det egentligen) kan man inte gå all out på samma sätt. Exempelvis så måste ju faktiskt Mr P jobba, och jag kan inte göra något för att få en frukost på sängen (han sticker hemifrån alltför tidigt för att jag ska orka äta frukost). Och egentligen är inte det hela världen, jag klarar mig.

Jag vet inte varför jag ser på födelsedagar på det här sättet. Kanske är det för att jag inte växt upp med släktingar omkring mig och därför inte fått genomgå släktkalas varje år och därför är lite starved for attention. Men samtidigt har jag ju fått ganska mycket uppmärksamhet av de jag haft omkring mig. Jag har blivit firad med kalas och obligatorisk tårta, mamma har firat mig så in i Norden egentligen. Vilket jag uppskattat mycket. Så jag vet inte. Jag är väl kanske fortfarande ett barn innerst inne.

Vi får se om det ändras 21:05 imorgon då jag blir 25 år. Vuxet?

PS: Det var en intressant artikel i senaste nr av Lundgård om hur människor numera ofta väljer att fortsätta någon typ av ungdomlig livsstil och värjer sig för att kalla sig vuxna. 35-åringar går på klubb och lever precis det liv de vill. Jag hyllar detta!

Berlusconi

2008-04-24T19:37:00.005+01:00

The Economist har världens roligaste omslag nu, se och le (och gråt):

http://www.economist.com/printedition/displayCover.cfm?url=/images/20080419/20080419issuecovEU400.jpg

Vafan, Blondinbella?!

2008-04-21T14:50:00.006+01:00

Ni vet när man får se en kändis ska vara aktuell, så att de är med överallt samtidigt? Janne Josefsson var med i en massa program helt plötsligt, t. ex., förutom sina egna. I samma vecka såg jag honom i både Stina Dabrowskis och Robin what's-his-name talkshows på SVT, t.ex.

Detta hände mig nyligen med en mindre förtjänande person (och då ska nämnas att jag inte precis älskar Janne i alla lägen, men han har i alla fall legitimitet som en mediepersonlighet och grävande journalist, till viss mån). Nämligen Blondinbella. Jag gillar inte att skriva det ens, det är så himla fjantigt att vilja bygga sin karriär på ett sådant alias. Man, hon får Ebba von Sydow att framstå som världens smartaste person. Eller, ja, nästan i alla fall.

Jag hörde henne i en intervju på P3, vilket var oerhört ointressant och mest handlade om att hon ville rättfärdiga sin existens i den mediesfär som gör just det nu. Hon försvarade sig trots att hon inte blev kritiserad, och resterande tid lades på att förklara att hon älskar shopping och kläder, och rosa, och på att tjata om hur folk som klagar på henne egentligen bara är avundsjuka. Jag är så trött på det argumentet. Det är falsk! Så är det inte. Men hon sa också att diskutera politik är något hon brinner för.

Intressant, tänkte jag, det är ju mer än vad von Sydow gör. Men mycket djupare än så gick det inte i P3 (en radiokanal som jag verkligen gillar, men som ibland tycks tvingas ha obligatoriska intervjuer med de senaste innemänniskorna i Stockholmsområdet på ett platt och tråkigt sätt. Eller så var det inget fel på dem, bara på henne). Jag tryckte över till min MP3-spelare där på bussen där jag satt, och lämnades med en nyfikenhet. Kanske hade Blondinbella bara valt ett dåligt namn - kanske fanns det substans under ytan? Man ska inte dra alla över en kam.

Så fel jag hade. Så klart. Kollade på "Frånvarande" som går på TV8 - ett program som är ganska intressant, med lite olika tyckare som sitter och diskuterar kända människor. Det brukar gå lite djupt inpå, vilket är det roliga, och det blir en hel del halvgrundat filosoferande kring personernas personligheter och vardagsliv. Väldigt stockholmscentrerat blir det förstås, vilket är trist, men klassiskt. I alla fall. Det är olika panelmedlemmar, ofta, vissa kommer tillbaka, men denna vecka diskuterades paret Reinfeld och denna vecka var också Blondinbella med. Först och främst insåg jag att ja, visst, vi står nog inte på samma sida när det gäller politiskt synsätt. Men det är självklart inte själva issuen, det är inte som att jag vill påstå att moderater är korkade generellt. Jag har inget emot moderater bara för att jag inte är moderat.

Men. Men. Hon bidrog inte med någonting. Hon var ... ja, det var helt sjukt, hon verkade inte ha fattat poängen med programmet. Och jag vill, liksom andra bloggare, förklara för Blondinbella att man inte måste älska varenda liten detalj av partiledaren och hans fru bara för att man är med i samma parti. Jag fattar inte! Det var som om hon var på en helt annan nivå än de andra i sin diskussion. Hon ville bara framställa dessa människor som perfekta - och om hon nu verkligen tycker att de är det (ingen är väl perfekt?) så gjorde hon det väldigt onyanserat.

En av de bloggar jag läst på ämnet påpekade också en av de lite mer alarmerande uttalandena som Blondinbella gjorde (för övrigt uttalade hon sig inte särskilt mycket alls, och talade mest när hon blev tillfrågad, vilket inte är typiskt för någon annan panelmedlem jag sett i det programmet). Det var när man diskuterade om det är sant att Reinfelt aldrig kollat på porr och inte dricker (vilket han ska ha sagt själv). Man diskuterade sanningshalten i det och undrade om det kanske var lite obehagligt om det faktiskt var sant - eller i alla fall ovanligt. Blondinbellas bidrag till denna del av diskussionen var något i stil med: "'Men vilka vill ha en statsminister som erkänner att han dricker?''

Jag vet inte, alla?! Vill man hellre ha en statsminister som ljuger??? Nu kan det ju vara så, som sagt, att han inte gör det, och det är självklart helt okej. Jag är inte en av de som automatiskt inte tror på sådana påståenden, även om jag i detta fall tvekar lite. Men Blondinbellas uttalande kan tolkas som att hon menar att om man som statsminister har en dålig egenskap, så ska man ljuga om det, för det vill ingen höra på. Helt sjukt.

Bloggen som jag refererar till heter Disorder, och Sandra, som skriver den, upptäcker jag har lite samma kommenterar som jag. Se följande citat: "Bella lilla du, (visst du är äldre än mig men du har en hjärnkapacitet som en 4åring) jag tror folk föredrar en statsminister som är ärlig med saker och ting än en statsminister som säger sig ta avstånd ifrån saker men egentligen inte gör det. Då vet man ju inte vad han menar på riktigt och vad han bara säger sig stå för.
En till sak som störde mig extremt med Bella var att hon inte kunde säga ett ända negativt ord om Fredrik. Visst, hon är moderat, men bara för att man står på en sida betyder det inte att man måste avguda ledaren."

Disorder hittar du här, och inlägget heter "Frånvarande".

Världen kommer att gå under om folk tror att det Blondinbella ägnar sig åt är seriös diskussion. På vilket plan som helst.

Jag ber om ursäkt om jag nu nämnt henne en miljon gånger, och det hjälper ju inte precis, men jag är så irriterad. Sååå irriterad.

(Så nu har även jag sållat mig till de där miljoner som bloggat om henne också. Jaja.)

PS: Blondbella skrev själv en lite rad i sin blogg om inspelningen av programmet: "God morgon!Inspelningen av tv-programmet Frånvarande gick bra igår dock kände jag mig som en hjärntvättad Muf:are när jag satt brevid dessa bohemiska monsterhjärnor och diskuterade paret Reinfeldt." Hon är alltså något lite medveten om sig själv. Insåg precis också att hon bara går i tvåan på gymnasiet. Då fick jag lite dåligt samvete. Men nä, vill hon vara vuxen ska hon bli kritiserad som en. Och det är roligt att hon tyckte att de andra deltagarna var bohemer. De vara vanliga människor. En av dem är uttalat vänstervriden, men i övrigt var det vanligt stockholmsfolk. För mer bloggande om programmet, se t. ex. Peter Nohrenius blogg, här.

Jag vill inte

2008-04-17T20:05:00.001+01:00

... prata med fler kunder idag. Alla är dumma. Nä, ok, många är snälla. Men usch.

TV och genus, del 1

2008-04-08T23:46:00.005+01:00

Många av mina kära bloggarkompisar har på senaste tiden rört vid ämnet genus. Jag vill ju inte vara sämre. Eller, rättare sagt, jag blev lite inspirerad att få ur mig sakerna som jag ofta går och funderar på. Detta är en av dem:

Killar har inte större skyldighet att köpa presenter på Alla hjärtans dag (eller någon annan dag för den delen) än tjejer. Varifrån kommer det??? Tradition? Jag tycker inte det är någon vidare tradition, den trycker bara på att tjejer och killar skulle ha olika roller i ett förhållande. Alla får självklart göra som de själva, och köper tjejen present en annan dag varje år och killen råkar köpa den på Alla hjärtans dag, så fine.

Och jag undrar ibland om amerikanernas generellt lite mer förlegade syn på könsrollerna i förhållanden påverkar svenskarna. Om amerikanernas kulturimperialism varit lite mindre påträngande i medierna kanske vi inte tänkt på samma sätt som många tydligen fortfarande gör i det här landet. Visst, jag ser överdrivet mycket på tv, men samtidigt undviker jag ofta det som framställer könsrollerna på ett alltför schablonmässigt sätt. Som t. ex. "According to Jim" eller vad det nu heter på svenska. Och jag tycker ändå att massor av karaktärerna i tv-serierna i just denna bemärkelsen befinner sig långt efter vad de borde. Kvinnorna har karriärer, och är aktiva, och sköter inte nödvändigtvis hushållet. Men så fort det gäller förhållanden spolas tiden tillbaka. I "Sex and the City" finns det vissa sådana tendenser, men inte särskilt många, tack och lov. Antagligen är det därför jag gillar det så mycket. Men annars ... Och det märks även i andra typer av medier.

Det är som om man har lärt sig att bara ignorera det. Jag är så trött på det nu att jag bara ignorerar det. Nu, när jag försöker skriva om det, har jag lite svårt att hitta specifika moments att ta upp (trots att jag är 99 % säker på att de existerar och att jag ändå reagerar lite då och då). Hade jag irriterat mig mer hade jag ju fått minimera mitt tv-tittande, för inte mycket hade passerat den kriteriet.

Då kanske jag borde sluta se de där serierna helt och hållet. Men det vill jag ju inte.

Nästa gång ska jag försöka rikta in mig på mansbilden och hur den är både usel gentemot kvinnor och män i tv-serierna. En av min ungdoms älskade serier (vilket den fortfarande är i viss mån), "Vänner", kommer nog att åka på lite stryk.

Until then.

Why does it all end?

2008-04-02T14:33:00.001+01:00

Jag har sagt det här förr och jag säger det igen: Varför ska hela tiden de serier som just jag gillar läggas ner? Nä, ok, jag inser ju att en massa andra människor gillar dem också. Men problemet är att jag just nu inte får tillökning på nya serier att ersätta de gamla med. Kanske är TV:s glansperiod över?

Nja, snarare är det strejken som fortfarande gör sig påmind. Inget går på TV nu. Inget. Den ena sidan av mig tycker att det är trevligt att ha tid över till annat, men den andra är ledsen att mitt stora intresse inte blir tillgodosett. Det är som om jag bara går och väntar på att det ska börja.

Så "Jericho" är slut. Mycket trist. Och "L Word" ska gå en kort säsong till. Och det dröjer väl ett tag det.

Så länge får man vända sig till film, musik och böcker. På film-biten kan jag rekommendera "28 weeks later", uppföljaren till "28 days later". Tvåan är bättre än ettan, och bra mycket läskigare. Se inte denna film precis innan läggdags, säger jag bara.

Ett mer ordentligt inlägg kommer när jag känner mig indignerad nästa gång. Men just nu, trots nerläggningen av några favoriserier, känner jag mig faktiskt inte så indignerad just nu.

Stay cool, cats!

A "Shit!" moment

2008-03-14T13:33:00.003+01:00

... kom när jag satt och bläddrade i en gammal tidning som låg på badrumsgolvet. Det råkade vara Eko, som är WWF:s tidning, som de väl skickat till mig för att jag skänkt 30 kr till att hjälpa tigrar eller stävja klimatförändringarna nång gång. I alla fall, shit-moment ska här relateras till aha-moment, som ju används flitigt av bland andra Oprah Winfrey.

Jag råkade läsa detta i en notis under rubriken "Från Omvärlden":

"Varje dygn producerar nedhuggningen av skogen lika mycket koldioxid som om åtta miljoner människor skulle ta flyget från London till New York" (2008:1, s. 19). (Det ska tilläggas att Eko fått uppgiften från New Scientist 194(2604):4, 2007.)

Detta citat fick mig att tappa hakan. Va?! Vad hände egentligen med att vi skulle rädda regnskogen? Var inte det väldigt mycket på tapeten när man var liten? Är det inte trendigt i miljödebatten längre? Jag tycker också att Toyota Priusar är fina bilar, och det är väldigt onödigt att flyga mellan Stockholm och Göteborg, men hallå! Ska vi rikta tillbaka blickarna till den där 90-tals-flugan om att rädda regnskolen. Om nu New Scientist har rätt. Vilket jag hoppas. Eller, nä, det gör jag inte, för då känns det som om vi är illa ute.

I övrigt såg jag också ett intressant "Uppdrag granskning" om hur köttproduktionen egentligen är en större miljöbov än transporter och bilar. Den påverkar skogsskövlingen och tydligen är det också så att kor släpper ut en massa farlig metangas som är värre än koldioxid vad gäller bad växthusgaser. Tydligen gör alla idisslande djur detta. Jaha? Jag hade ingen aning om det. Det verkade inte Mona Sahlin ha heller.

Så med allt tjat om miljöbilspremier och flyg och lastbilar verkar man ha missat köttet och dess massiva påverkan på klimatet. Undrar hur länge jag kan köra med att jag äter kött för att det är gott. Jag måste säga att jag nog aldrig varit närmare att bli vegetarian. Men samtidigt skulle jag hellre luta mer mot att säga att jag inte tänker fortsätta äta lika mycket kött som innan. Nån gång ibland, precis som jag gör med bilåkningen, är väl inte ett gigantiskt problem. fara. Om nu alla hade gjort så. Om alla hade varit lika grymma som jag. SKÄMT ÅSIDO. Amerikanerna äter tydligen 120 kg kött per år och person. Jesus.

Ibland känns det som att det inte är nån poäng, dock. Jag har svårt att vara optimist när det gäller att människor ska ändra sin livsstil. Jag hoppas det betyder att jag har en taskig människosyn och att det inte faktiskt är så.

Imorgon ska jag gå och krama lite träd. Om det inte regnar igen förstås.

Cat mjau!

2008-02-22T15:11:00.001+01:00

www.youtube.com/watch?v=jHjFxJVeCQs

Inrednings-tv

2008-02-19T01:49:00.005+01:00

Jag antar uppmaningen och skriver lite om "Room Service". Jag irriterar mig nog inte lika mycket som vissa, men börjar väl snarare tröttna något extremt. Som jag skrivit i tidigare inlägg lyckades Johnny och Mattias från programmet ganska väl med de två dokumentärserierna man gjorde för Kanal 5 under 2006 och 2007.

Nä, irriterar jag mig på något med "Room Service" är det snarare designerarna. Man har väl stött på en tre, fyra under åren (nu tittar ju inte jag slaviskt), och jag tycker aldrig riktigt om dem. De är ofta omedvetna om att det som designats faktiskt ska användas och fungera rent praktiskt (exempel är när man la någon form av altan-trä-gummi-grejer med stora glipor som köksgolv, vilket nog inte blir särskilt hygieniskt, men det var ju snyggt!), vilket kan reta mig enormt. Är inte utmaningen att man ska lyckas göra något som är både snyggt och praktiskt? Sen kan man ju tycka vad man vill om det faktiska estetiska. Jag kanske inte alltid tycker allt är så snyggt, men det känns inte riktigt som en legitim klago-punkt, smaken är väl som baken. Det finns en rad andra saker som irriterar mig med dessa designers, och ibland också gästerna ska jag säga, men Johnny och Mattias är fortfarande OK i mina ögon. Jag tror faktiskt på dem som vanliga killar, fastän jag kan tänka mig att det är precis vad tv-producenterna vill att man ska göra. Alla inredningsprogram kan självklart också diskuteras.

Ett annat försök till radarpar, de två långhåriga männen på TV3 (som jag inte ens kan komma ihåg vad de heter) irriterar mig enormt! Jag vill inte ens prova att se på programmet efter alla trailers på TV3 om hur vimsiga och roliga de är. Usch! Och vad är dealen med att den ena förstår men inte själv talar svenska? Där har vi uppenbarligen en invandrare som Folkpartiet kan ge sig på med ett test.

Jag är tyvärr en sucker för "Extreme Home Makeover", eller "Extreme Makeover: Home Edition". Det finns otaligt många hemska, fruktansvärda, äckligt amerikanska aspekter av programmet, men jag kan inte låta bli att bli wowad. Inredningen i sig är inte alltid i min smak, men allt är så storskaligt! Värt att nämna är dock att tack och lov är "Home Edition" är bättre än det första "Extreme Makeover"-programmet, vilket numera är nerlagt. Thank you!

Ska man gå på personlig smak gillar jag nog den amerikanska Fab 5-medlemmen Thom bäst. Men det hör väl inte hit, till denna mycket seriösa blogg.

Det sista jag har att säga är dock att jag egentligen, fastän jag ofta ser på denna typ av program, tycker att vi borde minska ner på antalet olika program med den här typen av innehåll. Svenskarna håller på att inreda ihjäl sig. Det är en sak om man faktiskt har ett genuint intresse i heminredning, precis som vilken hobby som helst, man alla borde inte behöva få det nertvingat i halsen. (Eller är det ögonen och öronen i fråga om tv kanske?)

Intellektuellt lat

2008-02-13T04:01:00.003+01:00

Ja, ok, förlåt, jag har varit en väldans lat bloggare den senaste tiden. Livet har väl kommit emellan. Eller, ja, inte för att det hänt så mycket speciellt. Min teori är väl framför allt att all min intellektuella förmåga för tillfället koncentrerar sig på medier och kosmopolitism. För er som jag (för lite mer än en månad sedan) inte riktigt ser det här med kosmopolitism som något kopplat till samhällsvetenskaplig forskning (snarare något som har med vagabonder och jetsets att göra, tänkte jag), kan jag förklara att det är ett av de senaste modeorden i diskussionerna kring medier, annan samhällsvetenskap och globalisering. I alla fall enligt min lärare. Intressant är det, så jag har väl varit intellektuellt lat/utpumpad (beroende på hur pessimistisk man är).

Jag ska verkligen försöka skärpa mig, speciellt som jag tjatar på andra som slackar med bloggandet att de ska uppdatera sina bloggar. Nämner inga namn!

Snabb TV-uppdatering: i skrivande stund har det tillkännagetts att manusförfattarstrejken i USA över, vilket är trevligt. Då kanske det t.o.m. blir en Oscarsgala, vilket jag vet att vissa av er could give a rats ass about, men jag som har en konstig fetish för feta award-galor är nöjd. Å andra sidan har jag en lång presentation av en kursbok dagen efter galan, vilket gör det ganska omöjligt att titta, åtminstone på hela. Traditionen är ju annars att sitta uppe hela natten och se, ofta med en sovande kompis/mamma bredvid som gett upp för länge sen. Är man nattuggla så är man, jag vågar knappt säga vad klockan är just nu.

De två första avsnitten av "Lost" har gått, och intrigen tätnar. Bokstavligt talat (om man nu kan säga något bokstavligt om en intrig). Sjukt spännande, och förvirrande, just as I like my "Lost".

Och i natt går första avsnittet av "Jericho", säsong två. Är förväntansfull och rädd att det ska sluta nånstans mitt i säsongen, för att tv-cheferna inte tycker att programmet dragit åt sig tillräckligt med tittare (se tidigare inlägg för redogörelse för programmets tidigare rocky road). Förhoppningsvis kommer vi fans ha växt som grupp enormt.

Och för er som missat det: Mr P och hans bandpolare i Subfret spelar på Debaser i Malmö 15/2, ca 22.00. Gratis inträde fram till 22.00. Metal så att det förslår. Om man nu kan säga så om metal. Efter dem spelar Entombed. Be there! Om inte annat kommer ni kanske få en glimt av mig i egen hög person med en öl eller två i handen/händerna. Nä, ok, en i taget blir nog bäst.

Tack för tjatet!

Peace Out!

Reklam för "Jericho" och "Lost"

2008-01-05T13:49:00.001+01:00

Det verkar om om vissa av de tv-program jag följer faktiskt kommer att komma tillbaka lite grann. Det verkar som om tv-bolagen valt att visa allt som redan spelats in.

CBS har börjat visa en reklamsnutt för den kommande säsong 2 som börjar 12 februari. Gå in här och titta. Ser mäkta spännande ut måste jag säga. Buddytv har också publicerat en artikel med bilder från den kommande säsongen, kolla in dem här.

En annan intressant grej i den amerikanska tv-världen numera är s.k. viral marketing. Det har blivit riktigt populärt och används bl. a. i marknadsföringen av den kommande säsongen (snart!!!!!). Det innebär att man, istället för att göra klassisk reklam för serien genom att sätta stjärnorna och loggan på stora billboards och i tv-reklam (som ovan t. ex.), så gör man en form av indirekt marknadsföring. Reklam för Oceanic Airlines har börjat dyka upp på diverse ställen i USA, bl. a. i TV och på affischer. I dessa reklamer hänvisar man till sin hemsida, FlyOceanicAir.com. Väl inne där hittar man först en vanlig hemsida för ett vanligt transkontinentalt flygbolag. Men efter en liten stund märks konstigheter, och det visar sig att en hacker lagt in ett meddelande på sidan. Vidare vill jag inte skriva, både för er som aldrig har sett serien, och för er som bara sett lite. Jag kan dock säga att väl inne på hemsidan kommer man åt en annan adress som också är spännande att titta på.

Jag försöker vara så skeptisk gentemot reklam som möjligt, generellt. Men här kan jag inte låta bli, jag tycker det är lysande. Den här typen av marknadsföring är ju inte precis bra om man vill fånga in nya tittare, då de inte har någon aning om vad Oceanic Air är för något. Oscar Dahl från Buddytv skriver om just detta:

The thing about Lost that makes me question the need for such marketing is that, at this juncture, if you're a fan of Lost, you're a fan of Lost. Nothing is going to change that and for anyone new to step in and become a fan, it'll take a lot of time to work through the first three seasons on DVD. However, I can see where ABC may believe that picking up new fans is reasonable when you consider the on going writers' strike. With less content available, TV viewers may decide to take this down time and catch up on a show like Lost. We'll see if it works.

Reklamen funkar i alla fall på mig. Jag blir heltaggad. Och jag har t.o.m. missat själva reklamaffischerna och tv-reklamerna för Oceanic eftersom jag inte befinner mig i USA, så jag har inte ens tagit del av hela grejen. Att man skapar en pseudo-värld där Oceanic är ett riktigt flygbolag intresserar mig och förstärker realismen i programmet, som självklart kan ifrågasättas ibland. Jag vet att det inte är på riktigt, men tycker ändå om när man låtsas. Antingen är ABC riktigt smarta, eller så är jag riktigt lättlurad. Eller, det är nog både och. Min conclusion är dock: njut, ni som är "Lost"-fans. ni andra borde bli det. Och eftersom säsong fyra troligtvis bara blir åtta avsnitt långt, så får man se till att göra det snabbt.

Smällare - varför?

2007-12-30T21:37:00.000+01:00

Jag gillar inte smällare. Varför gillar folk det? Kan någon ge mig en bra förklaring?

New media skapar problem

2007-12-14T13:23:00.000+01:00

Som ni kanske vet strejkar just nu amerikanska manusförfattare. Som jag har förstått det (inte helt lätt, deras avtal är inte helt okomplicerade) kräver författarna mer för DVD- och streamingförsäljning än man får idag. Eftersom dessa "new media", som de kallas, inte funnits tidigare har inte avtalen hängt med, menar man. Det är ett fenomen som påverkat många olika professioner i många olika brancher. En viss översättare som jag känner, till exempel, har fått bråka lite för att få en ordentlig eller rättvis ersättning för ljudböcker i mp3-format, vilket ju är ett nytt fenomen.

Så jag antar att jag, med den lilla kunskap jag har (som jag fått från en artikel i New York Times, vilken ni hittar här) håller med författarna. Händer nya saker med distributionen av ens verk ska man få sin del, precis som tidigare.

Men sen reagerar jag ju också som tv-tittare. Visst, det är även film-manus-författare som strejkar, men kommer det att märkas något i den branchen sker det inte förrän 2009 eftersom produktionen av en film tar bra mycket längre än produktionen av en tv-serie.

De flesta tv-serierna jag ser påverkas av detta. "Lost" kanske inte får ett säsongsslut i vår, som det skulle, "Scrubs", som var inne på sin sista säsong, kanske inte får ett slut alls. Och nästan alla andra serier kan inte visas alls.

Den enda seren som påverkas positivt av detta är "Jericho". Eftersom CBS sparat på avsnitten - vilket jag tidigare retat mig på - har de nu chansen att visa ett riktigt tv-program medan de andra tv-kanalerna kommer att få klara sig på manuslösa dokusåpor. Kanske blir programmet en större hit då, och kanske läggs det inte ner direkt igen då.

Vi får väl se. Jag är kluven mitt itu i denna fråga. Får väl titta på gamla avsnitt och försöka upptäcka nygamla serier istället.

Vill du veta mer om hur strejken påverkar ett enskilt tv-program, läs på buddytv.com. (Gå in på programmets egen sida och läs det senaste där.)

Kinas "Swan"

2007-12-04T01:43:00.000+01:00

Ja, det var ett tag sen jag skrev. En blandning av stress och lättja antar jag.

I alla fall. Igår såg jag en del av den intressanta dokumentärserien "Nya tider i Kina", som går på SVT. Detta avsnitt handlade om plastikkirurgin i Kina och hur den har exploderat. Vill man ha jobb är det lättare om man ser bra ut, för då ser arbetsgivaren bra ut, menade en chef som blev intervjuad. Logiskt på en ytterst ytlig nivå, kan jag tycka.

Men sen slås jag av hur himla svårt det är för mig att sätta mig in i det där över huvud taget. Jag menar, jag kan inte ens börja förstå varför det utseende som kineserna opererar sig för att få är det västerländska. Varför det??? Varför är det så himla åtråvärt? Gräset är väl ofta grönare på de ekonomiska jättarnas sida, och blandar man in lite populärkulturell dominans och annat blir det kanske så.

Men ändå, jag tycker ändå att det är väldigt svårt att haja. Här eftertraktas smalare kropp, ibland större bröst, finare, ofta brunare hy osv. Där vill man bli längre (och genomgår operationer som i princip immobiliserar en i ett år och är väldigt smärtsam), få mer västerländska ögon och ljusare hy. Medan de modellerar sig efter andra folkgrupper får vi våra ideal från ... ja, var kommer de ifrån? Jag vet inte, brunare hy och större bröst är ganska konstigt att eftertrakta också i och för sig.

Sen är det ju inte alla som gör det. Personligen är det väl mest smalgrejen, då. I dokumentären fick man intrycket av att ALLA kinesiska kvinnor som sökte jobb och lever i städerna vill se mer västerländska ut. Filmarna verkade inte ha hittat någon subkultur där det var populärt med andra skönhetstyper.

Det som gjorde mig mest förvirrad var dock faktumet att man såg helt problemfritt på plastikoperationer. Ingen verkade ifrågasätta det, som här. Kanske har det med den kinesiska kollektiva kulturen att göra, kanske vågar ingen säga annat än alla andra framför kameran. Det hela manifesterades i början av avsnittet, när man besökt världens första skönhetstävling för plastikopererade. De tävlande var alla stolta över att delta, och ingen av den kritik och problematisering man finner i västerländska medier i ämnet hördes. Men jag måste säga, de såg inte ut som deltagarna i "The Swan", precis (om ni kommer ihåg det). Inga läskiga kindben eller äckliga läppar - alla såg helt normala ut.

I'm a sucker for nostalgia

2007-11-06T00:27:00.000+01:00

Ja, så är det. Jag vet inte varför, och jag är inte på humöret att analysera varför, eftersom det säkert leder till nån sorglig slutsats om att jag är rädd för framtiden eller längtar till barndomen eller så. (Även när jag säger till mig själv att inte analysera saker tycks de bli lite analyserade ändå ...). Och på ett sätt är det lite fjantigt att ägna sig åt nostalgi när man inte hunnit fylla 25. Men skitsamma. Igår hittade jag en grupp på Facebook som heter "80-taliserna på Facebook". Här finns listor (I love lists) på allt möjligt som hade med vår uppväxt på 80- och 90-talet att göra. Jag blev så imponerad av vad folk lyckas komma ihåg att jag tänkte stjäla lite och lägga upp på bloggen. Vet att en del av ni hundratusentals som läser denna blogg (vadå? det är sant!) föddes på 80-talet, så någon tycker säkert att det är kul.

Alltså, medlemmarna i gruppen får skicka in grejer till de olika listorna som de tycker passar där. Jag har nedan tagit med några av de roligaste/finaste/mest intressanta, och framför allt har jag tagit med dem jag känner igen mig i. Gör ni? (Självklart gäller många av de här för er som inte är 80-talister med.)

Vi som ...
... i våra egna dagböcker inte kunde undvika att använda samma fraser som i Berts Dagbok.
... fick hjälpa läraren att trycka på play på videoapparaten.
... spelade in musik på kasettband genom radion.
... läste OÄ i skolan.
... var för coola för vanliga sällskapsdjur och skaffade vandrande pinnar och tesvamp.
... smaskade omkring med Jenka, Shake eller Hubba Bubba i munnen.
... läste Lyckoslanten.
... hade en väldigt härdad men ändå öm nintendotumme.
... är de sista att komma ihåg movieboxen.
... fick förbud att använda Tamagoshi på lektionerna.
... fortfarande säger Domus eller Servus i stället för Coop.
... hade föräldrar som inte helt förstod att varumärken betydde allt på skolgården.
... var de som började med lunarstorm och vi som tog jävligt lång tid på oss innan vi hade hjärtat att sluta med det.
... var jäkligt skeptiska till MSN när det kom då ICQ faktiskt fungerade alldeles utmärkt.
... går igång på "När du hör den här signalen ... *pling* ... när du hör den signalen, då vet du att det är dags att vända blad. Då börjar vi ..."
... var tvungna att blåsa i våra nintendospel för att de i överhuvudtaget skulle fungera.

Tack och hej, leverpastej!

Facebook - att övervakas eller att inte övervakas?

2007-10-25T18:41:00.000+01:00

Man borde kanske inte vara med på Facebook. Efter dagens artiklar i bland annat Metro och Sydsvenskan (och alla andra dagstidningar antar jag) får man ju lite panik. Vem som helst kan köpa uppgifterna om taggade ansikten, t. ex. Jag har funderat på detta förut. Att polis och andra utredande myndigheter borde kunna tjäna en del tid på att kunna gå in och hitta hela umgängesnätverk, bilder osv. på Facebook. Att även företag har tillgång till dessa uppgifter är ju mindre roande.

Jag tycker det är en kul funktion att kunna tagga folk på bilder. Men jag vill ju inte känna mig övervakad, och jag vill ju inte utsätta andra för denna övervakning. Samtidigt har man ju tekniskt sett gått med på det om man godkänt villkoren som man gör när man går med på Facebook.

Det är en "dealy of a pickle" (hur borde detta stavas? är det "dilly" istället för "dealy"?) som Ned Flanders brukar säga ... Jag vet i alla fall inte hur jag ska göra.

Inte i USA och har kul semester längre

2007-10-20T11:19:00.000+01:00

Ja, okej, så jag överdrev väl lite sist jag skrev. Jag var sur på allt det där, och mer därtill, det var jag verkligen. Men delvis hade det nog att göra med att jag inte sovit mer än sammanlagt ca 6 h på två dygn. Jag är fortfarande inte av med den där jävla jetlaggen. Det är som om den finns för att påminna mig om det faktum att jag inte är i USA och har kul semester längre.

Det blev mycket bättre när jag gick från jobbet, dock. Så en del av ångesten var tydligen kopplad dit. Jag vet inte ... vad ska man säga om mitt kära jobb. I love to hate it, antar jag. Ibland har jag fog för min sak, ibland inte, gissar jag.

Jag vill tillbaka till min lägenhet nu. Snacka om att man tar den bekvämligheten för givet. Att få sova i en riktig säng, att ha en bekväm soffa att sitta i, en stor och bra TV, en spis som funkar ... I den ersättningslägenhet vi för tillfället huserar i finns inget av detta. Visst, vi hade väl kunnat vara mindre lata och flyttat över dessa items, men jag hatar verkligen att flytta möbler. Vårt TV väger ett ton.

Men inget känns så crack-bostadigt som att sitta och äta chips på en madress framför en skitliten TV, med lakanet som krupit upp så att madrassen syns ... osv. You get the picture. Jag skäms.

Livet suger ...

2007-10-13T09:37:00.001+01:00

... och de har stängt av Facebook på jobbets datorer. Verkar vara en trend som sveper över landet.

Jag tycker att man ska fortsätta "Veronica Mars", varför lägger de ner allt bra för?

Jag vill inte inte ha semester, resan var för kort!

Och annat som irriterar mig en massa.

Not a good day.

Bloggen går lidande ...

2007-09-28T19:07:00.000+01:00

Bloggen går lidande eftersom jag åker på semester snart och dessutom inte har tillgång till Internet som vanligt, pga renoveringen i vår lägenhet. Ingen el = inget bredband.

Ha det bra så länge, alla människor därute.

Vad gör ni, journalister?

2007-09-16T19:46:00.000+01:00

Okej, Facebook har alltså exploderat lite i min vänkrets, som jag tidigare kommenterat. Och det säger alla jag pratar om det med. Det hade verkligen varit intressant att se hur snabb ökningen av medlemmar är, och hur den är utspridd över världen.

I alla fall, såg en rolig artikel i allas vår anrika, fina tidning, Aftonbladet. Lars Johan Hierta would be proud. Skitsamma, artikeln i fråga behandlar Facebook och hur det "(...) har blivit en drog". Herregud. Visst kan det väl bli en drog. Jag sitter en del på Facebook. Men jag tror faktiskt att det är få som blir beroende på allvar, efter att, som det nog är för mig, nyhetens behag har lagt sig. Och jag tror inte att det är lika skadligt som cigaretter, droger, alkohol, spel, shopping eller andra saker som verkligen kan förstöra ens liv. Har man problem med Facebook, jag menar riktiga sådana, inte bara "Oh, jag sitter på Facebook lite för mycket när jag egentligen borde diska eller plugga"-problem, får man nog problem med något annat down the line. Kommer folk ihåg Skunk? Lunarstorm? Hur är detta annorlunda? Ja, förutom att det är roligare och (inbillar jag mig) liiite vuxnare. Bara lite.

Och det är så typiskt denna kvällstidning. I artikeln har de intervjuat en person. Säger han sig vara beroende? Nej, han använder Facebook mycket, men mest för att hålla kontakt med folk, han lider inte direkt av det. Och vad säger den alltid närvarande psykologen? "När det gäller beroenden är de snabbast växande just de som finns på internet, oavsett om det gäller online- gambling, spel eller communitys". Vi ska inte ens gå in på mitt begär att vara språkpolis (bland annat: kan inte alla bara fatta att Internet skrivs med ett stort "I", eftersom det är namnet på detta nät? Det finns bara ett Internet!). Som vanligt finns inga siffror eller belägg, killen som de har intervjuat tycker att det är kul och verkar inte ha problem, även om han sitter på Facebook ofta och länge.

Påminner om Janne Josefssons fars på SVT häromveckan, där han försökte få en stackars panel att bland annat prata om de som fuskar på SFI-utbildningen snarare om det stora, mer intressanta och viktiga, nämligen, hur ska vi göra Sverige mer integrerat? Kan han inte någon gång blicka lite framåt? Måste han alltid vara så fokuserad på små detaljer som han fått för sig spelar någon roll? Jag brukar gilla "Uppdrag granskning", och visst är det dumt om folk fuskar, men det görs överallt, på Komvux, på universitet och högskolor, med bidrag osv. Reportaget man visade hade ju inte ens någon statistik, inget som bekräftade mer än att det finns ett rykte om att vissa fuskar för att få fortsätta med sitt socialbidrag. Och när en av panelmänniskorna ifrågasatte blev Josefsson arg och sa något i stil med: "Men du kan ju inte förneka det! du såg väl reportaget?!", som om det var en vetenskaplig avhandling som nyligen disputerats. Jag tyckte man skulle koncentrerat sig mer på varför i hela friden nya invandrare i Sverige tvingas sjunga Ulf Lundell-låtar??!!

(På SVT:s hemsida som jag länkar till ovan finns reportaget att se.)

Kapitalismen i dess värsta klädnad

2007-09-10T14:28:00.000+01:00

Såg på Penn och Tellers program igår. Det där som går på TV6 där de argumenterar för eller emot saker och går på ganska hårt, "Bullshit". Ofta håller jag med dem och tycker att det är kul när de kallar folk "fuck-weeds" eller "dick heads" (varför det nu är så roligt vet jag inte riktigt, det är väl för att jag tycker att de är dick heads, men det i sig är lite skämmigt. Skitsamma).

Igår handlade programme om Wal-Mart och alla kampanjer och organisationer som arbetar emot detta företag. Penn (och Teller kanske, men man vet ju aldrig vad han tycker helt och håller eftersom han av någon outgrundlig anledning alltid är tyst) tyckte att alla dessa människor är idioter och att Wal-Mart anställer tusentals behövande lågutbildade människor som kanske annars inte fått jobb. Skitsamma att de inte kan ansluta sig till facken ordentligt för att Wal-Mart motarbetar detta, facken är ändå skitrika, menade man. VA?! Facken får självklart in massor av pengar, men de används ju för medlemmarna? Jag är i och för sig inte jätteinsatt i facken i USA, kanske är de värsta maffian, men då borde väl programmet snarare handla om detta, för då är det ju en riktig outrage. Penn och Teller fick det att låta som om facken i USA "tjänar" miljarder dollar per år. Som om de inte har någon funktion.

Man hade också lyckats hitta två personer som tryckte upp t-shirts med anti-Wal-Mart-budskap. De här två människorna var verkligen idioter, för deras argument mot Wal Mart tycktes vara att de som handlar där är hill-billies och att de som jobbade där var outbildade och efterblivna. Det är ju inte precis ett bra argument emot Wal Mart. Men jag vet inte, Penn och Teller utgör sig ju inte heller för att vara objektiva precis, de kan ju lika gärna ha klippt bort bra argument.

Man tog också upp frågan om barnarbete och sweat shops i U-länderna, de som gör att Wal Mart kan ha så låga priser. Detta utnyttjande av barn och vuxna som man ändå erkände att det var, ursäktades med att dessa människor annars skulle jobba ute på fälten för en ännu sämre lön. Man fick det att låta som om Wal Mart är värsta välgörarna för att de ger fattiga människor i U-länderna och USA en inkomst. Jag vet inte, men eftersom det går så jävla bra för Wal-Mart (vilket också framgick i programmet) kan man väl fan se till att höja lite löner då, om man är så himla mån om människors inkomster.

Ett annat rättfärdigande som man försökte använda sig av var att Wal Mart ger billigare varor till fattiga amerikaner. Alltså, kapitalismen i dess värsta klädnad! Det är ok att suga ut billig arbetskraft i U-länder (och USA, icke att förglömma, tror en anställd som de intervjuade hade ca 6,50 $ i timmen innan skatt, och javisst, skatten i USA är lägre, men samtidigt bjuds man inte direkt på samhällstjänsterna som vi tar för givet i Europa) om det innebär att man ger några miljoner amerikaner möjligheten att handla schampo och leksaker billigare.

Morr. Blev så arg igår när jag tittade att jag var tvungen att rikta min ilska någonstans och tyvärr nog skällde lite på Mr P. Inte att det var hans fel, men jag behövde någon att diskutera med. Förlåt, men morr!!! Penn och Teller verkar ofta vara på rätt sida enligt mina åsikter, men inte denna gång. Intressant, och jag blev riktigt indignerad den här gången. Bara för det ska jag sprida anti-Wal-Mart-kampanjen vidare, genom nedanstående bild.

Lite ytlig analys

2007-08-30T01:29:00.000+01:00

Om man läst den här bloggen lite vet man att jag gillar att diskutera, och, i många fall, lovorda olika tv-serier. Jag gillar tv, så det är väl helt i sin ordning egentligen. Men om man som jag, vill visa sig som något sånär seriös i fråga om sin hobby, måste man gå lite djupare. Det räcker inte att berätta vad man gillar, man måste kommentera det dåliga lite också. Analysera, granska och kritisera denna kontform, precis som alla andra.

Men jag känner mig lite trött och känner att jag inte riktigt orkar med det nu, så jag tänkte börja lite mjukt och börja med att lista några tv-serier som jag inte tycker om. Som jag tycker är dåliga och inte hade haft något emot om de försvann. Here goes:

- "One Tree Hill": Har någon i den serien några karaktärsdrag? Uttrycket "platta karaktärer" får en ny dimension.
- "CSI": Jag är nog dum, har inte fattar hypen riktigt.
- "Married with Children": Glömmer hela tiden vad det heter på svenska. I alla fall: Nä! Det är inte lite småroligt, eller kitch för den delen. Usch!
- "The Bachelor": i alla dess former, svensk, amerikansk, you name it. Vad fan, vem tror på något i det programmet? Ok, det kanske gäller de flesta av den typen av dokusåpor, men det här är dessutom sjukt tråkigt.

Ja, det finns så klart många fler, men det får räcka så länge. Och lite analys, om än väldigt ytligt, blev det i alla fall.

So long.

Alliteration i vardagen?

2007-08-28T02:37:00.000+01:00

Åh, herregud, vad man är datorberoende nuförtiden! Jag har varit utan min dator i lite mer än en vecka, men det kändes som bra mycket mer ... Men nu har jag fått tillbaka den. Eller, rättare sagt, köpt en ny. Så nu kan jag ladda upp bilder här igen ordentligt, och äntligen lägga in en bild på mig på Facebook, några av de saker jag inte kunnat göra under den tid då jag lånat svär(d)faderns dator.

På tal om Facebook, ja, det tycks ha fått en boom i min vänskapskrets. Help plötsligt är alla där. Har inte riktigt bestämt vad jag tycker helt och hållet ännu, men jag måste ju erkänna att det finns flera fiffiga funktioner faktiskt. (Man kanske ska börja med alliteration i vardagslivet? Det verkar ju som den minst irriterande grejen man kan göra i ett socialt sammanhang?)

Sist, men inte minst, vill jag nämna att jag nu äntligen fått prova på "Guitar Hero". Jäklar, vad det var över förväntan kul! Jag ska försöka lägga upp en lite bild från Mr P:s mobil som han tog. Tydligen tycker han och hans bror att det är VÄLDIGT kul att se mig med en gitarr (om vi nu ska kalla den för det) i händerna. Jag har en känsla av att de skrattar lite åt mig, snarare än med mig. Men jag är kanske pessimistisk. I alla fall, vad jag försöker komma fram till är att spelet ger oss mindre musikaliska människor en illusion av att vi faktiskt kan göra något musikaliskt, även om man kan diskutera hur mycket ens egen kreativa förmåga faktiskt används när man spelar.

It's like I'm reading in a mirror

2007-08-26T13:10:00.000+01:00

Kolla in följande krönika från Sydsvenskan 18/8. (Fast jag använder min TV ändå.)

Ur konstnärlig synvinkel (?)

2007-08-25T00:46:00.000+01:00

Ohh, I can't wait! Bara nån månad till så börjar tv-serierna sändas igen ... Jag vet att jag är lite psyko, men nu när jag accepterat den låga konstformen tv som ett större intresse måste jag omfamna det.

Tyvärr får man vänta på "Lost" till våren. Under tiden får man tjata på de som ännu inte börjat titta att göra så, och se om det som gått. Märker att man glömt en del.

En av favoritserierna som jag skrivit om här tidigare, "Studio 60 on the Sunset Strip", har ju nu börjat sändas i Sverige. Det visas på SVT 1, onsdagar 22.00. Kolla in det, folk! Det finns bara en säsong, men för en gångs skull fick författarna veta detta i tid och hann skriva ett inte alltför cliffhängande slut. Man kan diskutera om man egentligen borde avsluta en serie på ett annat sätt än det från början var tänkt, enbart för att network-bossarna bestämt sig för att serien har för få tittare, åtminstone kan man diskutera det ur konstnärlig synvinkel, men samtidigt måste jag säga att jag är glad att jag slipper undra för mycket om vad som skulle kunna hända. Nåväl, slutet är faktiskt ganska bra, och jag tycker alla borde ge serien en chans. En serie som inte fördummar sin publik, som för en debatt om tv-mediet i USA idag och dessutom innehåller lite romans och intriger.

Med detta tjat (jag kanske borde jobba för TV-kanalerna, så mycket jag tjatar om allt ni borde se!) lämnar jag er i natten för att försöka gå och lägga mig i rimlig tid, så att jag för en gångs skull lyckas äta frukost with ma' man.

Adios amigos!

PS: Ni därute som delar min passion för tv-mediet och dess nuvarande guldålder borde kolla in Buddy TV, en sajt som fungerar nästan exakt som Filmtipset här i Sverige. Betyggsätt serier och få tips om andra som gillar samma som du, plus en del annat smått och gott (flitigt uppdaterade nyheter om alla en favoriter, t. ex.) ... (nä, jag jobbar inte heller för Buddy TV! Men det hade kanske varit kul!)

Då hade det varit trist

2007-08-15T10:40:00.000+01:00

Det blev ingen doktorand av mig i år! Iställer blir jag en master. Tycker faktiskt att det låter lite flashigare. Skämt åsido, så känns det helt ok, om ni undrade. Det är ju faktiskt inte som om alternativet är dåligt. Då hade det varit trist.

TACK!

2007-08-14T01:11:00.000+01:00

För att ni alla varit så schyssta och positiva om hela doktorandgrejen! Både i bloggen och IRL (jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om såna Internet-förkortningar, men de är fantamej handy att ha). Skriver direkt när jag vet ngt, good or bad.

'Til then: Peace!

Det är väl en del av det hela

2007-08-07T14:32:00.000+01:00

Nu tycker jag att enheten för Medie- och kommunikationsvetenskap ska höra av sig! Jag tycker inte om att gå och vänta på besked. Tänk att man inte har en aning om vad man kommer att göra om tre veckor. Eller snarare, vilken inkomst man kommer att ha. Jaja, det är väl en del av det hela. Hoppas inte för mycket på den där doktorandtjänsten, chanserna att man får det är ganska små ... Och som tur är känns det inte som om mitt liv hänger på det här. Kan vara ganska kul att läsa masterskurser också. Eller i alla fall inte tråkigt.

Ha det, peeps!

Jag är kluven. Men jag fortsätter att titta.

2007-07-23T19:58:00.000+01:00

När jag arbetat mig igenom alla fyra säsongerna av "L Word" var det dags att kolla in en ny serie. Jag var skeptisk, för jag hade hört blandad kritik. Men för ca en vecka sedan började jag kolla på "Entourage". Serien har blivit beskylld för att vara sexistisk, vilket den väl är, eller, åtminstone är huvudpersonerna det from time to time. De är också homofobiska ibland, men inte mycket mer än de manliga karaktärerna i "Vänner" ibland var, t.ex.

Sydsvenskan påpekade förra året i en artikel om serien att ja, den är sexistisk, men att den är det på båda hållen. Visst, vissa tjejer behandlas som rena sexobjekt, men killarna framställs å andra sidan som om de bara tänker på sex. Detta skrevs av någon som endast sett första säsongen (Maria G Francke). Jag har precis börjat på säsong fyra, och måste säga att det - tack och lov - blir bättre. För att serien är sexistisk på båda hållen vet jag inte om det är något som kan gottgöra för det. Varför måste sexismen finnas alls? Men i säsong två och tre riktar man allt oftare in sig på att skildra filmbranschen, och som man skriver i Sydsvenskan, så görs det på ett cyniskt och kul sätt. Och det är det som får mig att titta. Maria G Francke fortsätter artikeln med att säga: "Det är glamouröst men också solkigt, vinnande leenden som varar för länge och stelnar. (...) ”Entourage” är också fyndig, den är intelligent, på ett dumt vis."

Jag vet egentligen inte riktigt hur jag ska tänka. Man ska ju inte gilla sånt här. Speciellt jag brukar ju tröttna när serier eller filmer är sådär överdrivna och sexistiska. Men tack vare skildringen av Hollywood gör jag inte det. Och det är ju ganska ofta som de stackars sexfixerade killarna i serien får nobben direkt. Och det finns också många starka kvinnor i serien som är självständiga, smarta och framgångsrika som bara den.

Jag är kluven. Men jag fortsätter att titta.

Artiklen kan du läsa här.

En ny form av marknadsföring har uppstått

2007-07-06T13:04:00.000+01:00

Nina Tassler, chef för underhållningsprogram på CBS, säger följande på "Jericho"-sajtens diskussionsforum:

Over the past few weeks, you have put forth an impressive and probably unprecedented display of passion in support of a primetime television series. You got our attention; your e-mails and collective voice have been heard. (...) In success, there is the potential for more. But, for there to be more Jericho, we will need more viewers. A loyal and passionate community has clearly formed around the show. But that community needs to grow. It needs to grow on the CBS Television Network, as well as on the many digital platforms where we make the show available. We will count on you to rally around the show, to recruit new viewers with the same grass-roots energy, intensity, and volume you have displayed in recent weeks.

En ny form av marknadsföring har uppstått: hota de lojala konsumenterna med nedläggning av serien om inte de lyckas skaffa fler tittare. Visst är det kanske bättre än att bara lägga ner serien helt, och det tycker säkert de flesta fansen så klart, inklusive mig, men något med detta citat känns ändå lite fishy. Kommer detta att bli allt vanligare inom amerikansk TV?

Å andra sidan har jag tidigare klagat på hur liten roll fansen verkar ha i nedläggningsbesluten. På sätt och vis demokratiseras nu amerikansk network TV något. "Jericho" får en andra chans om tittarna kan hjälpa till att få fler att titta och höja tittarsiffrorna. Kanske har man inte lyckats få alla de där kompisarna man har att titta på det än, kanske skulle de älska programmet om de bara pallade ge det en chans. Eller så kommer hela grejen att gå åt skogen. Inga fler kommer att titta, och serien läggs ner igen efter de ytterligare sju avsnitten som CBS nu utlovat. Som Mr P s igår när vi snackade om saken: Hoppas de har vett att avsnuta serien på ett bättre sätt nu, istället för med världens cliffhanger som sist. Och även om jag hoppas att det blir mer än sju avsnitt till, så håller jag med honom å det grövsta.

En av producenterna till programmet, Carol Barbee, har också skrivit på diskussionsforumet:

You did it. You brought JERICHO back. You have accomplished something that has only ever been done once before in television history. And you did it by becoming a passionate, articulate, creative, undeniable force. You people rock.

At some point in the future, maybe you could work on that world peace thing. I really think you could get it done.

But first things first.

CBS will be rebroadcasting episodes of JERICHO starting this Friday, July 6 at 9pm. We need you all to tune in. We need your friends to tune in. We need people who missed us the first time around to tune in and see what all the fuss is about. Most importantly, we need CBS to see that they were right to renew us. So, what do you say? Up for another challenge?

We, at the show, are forever in your debt. We hope the seven new (unbelievably awesome) episodes we are in the process of making will go towards repaying that debt, as well as getting us a third season. In the meantime, we’ll see you Friday nights at 9pm.

Thank you.

Med hennes ord lämnar jag er. Man kan tycka att det varit mer användbart om människor använt den här formen av kraft för lite viktigare saker, som ovan nämnda världsfreden t. ex. Eller bekämpningen av cancer och världshunger och global uppvämning. Men samtidigt ... Vi människor behöver vår kultur, i alla dess former, från Homeros och Dostojevskij till "Star Trek" och andra mindre finkulturella fenomen.

Artikeln på TV.com hittar ni här.
Message board på CBS hemsida (med Nina Tesslers och Carol Barbees kommentarer) hittar ni här.

"Jericho" is back in town

2007-07-06T00:31:00.000+01:00

Läste precis på TV.com: "Jericho" ska komma tillbaka i höst, CBS ändrade sig efter vad som verkar vara en "fan outcry". Ska hitta artikeln igen och se vad som var den exakta förklaringen, för det låter lite konstigt. Eller ovanligt i alla fall.

Craftivism

2007-06-28T11:01:00.000+01:00

Fenomenet jag skriver on nedan med stickningen kallas craftivism. Det startade i den feministiska rörelsen i USA. Två tjejer i Stockholm har hakat på trenden, och kallar sitt lilla handarbetsgäng för Masquerade. Så här säger de om stickandet: "Först och främst vill vi att folk ska bli glada och tycka att om är fina [stickningarna]. Men den bästa gatukonsten är den som får folk att tänka. Vi hör det här av två anledningar, dels för att uppvärdera handarbete som aldrig haft samma värde som konst och hantverk. Dels för att ifrågasätta konsumtionssamhället och få fler att göra saker själva istället för att köpa dem" (Tromb nr 3, 2007, "Syjuntorna revolterar - Craftivism").

Tycker det här är väldigt intressant. Jag vet inte om jag själv stickar som en protest mot konsumtionssamhället precis, jag gör det nog mest för att han något att sysselsätta min överaktiva händer när jag kollar på TV. Och dessutom kan jag bara göra halsdukar. Men jag har större ambitioner än så, och att höja statusen på handarbete är aldrig fel.

En tjej i Malmö nämns också i artikeln från Tromb, Ulrika Erdes. Hon broderar små hälsningar bl. a. på Skånetrafikens bussar. Själv har jag aldrig sett en av dem, fastän jag åker ganska mycket buss, men hennes offentliga broderi har gett henne utställningar och en start i hennes konstnärskarriär. Jag träffade henne faktiskt på Halloween förra året på fest hos en av lakejerna.blogspot.com, men det var ju innan jag visste om det här. Vi delade en taxi hem, jag undrar om borderade i den också utan att jag märkte det.

Fler länkar till craftivism:
Knitta, Please från Houston, Texas
Betsy Greer

Värsta stilnassarna (sägs gärna med stockholmsdialekt)

2007-06-27T00:35:00.000+01:00

Sitter och är nervös på jobbet, fan, jag som just slutat med det. Nu är det för att jag ska ta emot samtal från kunder till ett annat företag än det jag tidigare jobbat med ... Så fort man känner sig säker på något lägger de på något nytt så att man mår dåligt igen. Eller, ja, så att JAG mår dåligt igen. Grr. Men nog om detta, jag tänker och gnäller för mycket på det. Suck it up!

Det har börjat dyka upp små bilder över hela Malmö stad, fastklistrade på gatstenar och på diverse andra ställen. Det är så fint, jag hoppas verkligen att den grupp som gör det fortsätter och att bilderna får finnas kvar. Malmö är en fin stad i sig, men lite pynt skadar inte. Såg på TV om och har läst i senaste numret av tidskriften Tromb om gäng som stickar i glada färger och klär lyktstolpar och andra tråkigare delar av städer med det. Kanske inte la-di-da tjusigt precis, men kul och mysigt tycker jag. När det blir små detaljer här och var, det gillar jag. Borde försöka hitta dessa grupper på Internet och lägga hit en länk, men så länge kan ni ju hålla koll på gatstenar och lyktstolpar och se om ni ser det. Vet ju att vissa av er är värsta stilnassarna (nämner inga namn), och kanske tycker att det bara stör och är fult. Men det finns så mycket som gör det ändå, som t. ex. skräp och varningsskyltar och grävskopor (som i och för sig kan vara ganska snygga ibland).

Vad tycker ni om denna gatukonst? Har ni ens sett den? Over and out.

Lyckan som följer av igenkännande

2007-06-24T14:37:00.000+01:00

Har ju precis kommit in i värsta TV-zombi-mode, vilket jag ju gör ibland, i alla fall när jag hittat en serie som jag gillar. Just nu är det, som ni kunnat läsa om tidigare, "The L Word". Mr P gav mig B-delen av Sydsvenskan häromdan och pekade på en krönika av Maria G Francke.. Läs den och lev er in i mina blandade känslor: panik och lyckan som följer av igenkännande. Tänk att någon annan sitter nånstans i södra delarna av Sverige och gör precis samma sak som mig.

Det senaste från min TV-värld

2007-06-20T11:31:00.001+01:00

Kollar på "L-Word" nu en del, sorry Jessi, när jag väl börjar med en serie och det visar sig att jag gillar den, så kan jag inte riktigt sluta. Men jag har ju bara hunnit igenom delar av säsong ett än så länge. I alla fall, jag gillar "L-Word", och visst, det är lite konstigt att ha en serie som grundar sig på en viss sexuell läggning, men det blir ganska självklart när man ser på serien. Vad jag framför allt tycker om är, som vanligt, intressant dialog och att programmets skapare inte fördummar publiken. Kul populärkulturella/kulturella referenser är ju något jag ofta faller för pladask. Och dessutom tycker jag att stora delar av handlingen känns realistisk och sann, förutom möjligtivs att alla skådespelare är skitsnygga.

"Big Love" har börjat igen, och är ganska mycket likadant. Jag vet inte om jag tycker att säsongsavslutningen kom på ett logiskt ställe i handlingen direkt, det är fortfarande lika spännande efter två avsnitt inpå den nya säsongen. Ska de bli avslöjade som polygamister? Vill man att de ska bli avslöjade? Karaktärerna är dynamiska och levande, särskilt Nicky (spelad av Chloë Sevigny), hon är nästan för dynamisk. Är hon ond eller inte? Det går liksom inte att avgöra.

Trötter ...

2007-06-20T11:29:00.000+01:00

Är ganska trött på jobbet. Har börjat jobba mer nu, nästan heltid, eftersom det är sommar och de behöver mig och jag behöver pengar. Jobbade tio timmar igår, och det sög ut mig livsglädje och gjorde mig rätt sur. Jag längtar så till den dag då jag är nöjd med mitt jobb! Tänk om den dagen aldrig kommer? Tänk om jag är dömd till att sitta på callcenter i resten av mitt liv? Så tänker jag ibland. Eller, nä, ganska ofta. Men det gör kanske alla? I vilket fall vill jag INTE sitta här i hela mitt liv. Jag är redan trött på att prata med sura människor som vill att deras bredbandsuppkoppling ska fungera perfekt 24-7. Visst, det vill väl alla, men världen är inte perfekt.

Snobbiga jurymedlemmar, sheer perfection och stor kärlek

2007-06-12T11:04:00.000+01:00

Man får väl skriva något själv också, inte bara referera till andras bloggar. Sommaren har tagit sin början, som vi alla märkt. Jag gillar sommar, men jag föredrar den med lite fler brisar och fläktar. Det enda jobbiga jag har kvar nu, den här terminen, är att sammanställa min ansökan till doktorandtjänsten. Jag får för mig att den måste vara otrolig, eftersom konkurrensen så klart är ganska hög. Har dock börjat fundera över anhandlingsämnen lite mer på allvar, och kommit på lite mer om vad som skulle vara intressant.

Jobbet rullar på som vanlig. Återigen har jag börjat slippa nervositeten (ja, dett ar ju ett tag för mig), denna gång efter bredbandsutbildningen, och har mer fallit in i tristessen av det hela. Men det är bättre än nervositet i alla fall. Och det är alltid kul att känna att man lärt sig något nytt.

Tittar vi på TV:n (no pun intended) ser det ut som följer:

"Top Design": Har sett färdigt sista säsongen sen förförra inlägget, och jag har blandade känslor. Det ser ju precis ut som "Top Chef" och "Project Runway", men det innehöll faktiskt inte lika mycket kul drama som den sistnämnda av de två. Kul att se när de designar fina rum och så, men domarna hade också en tendens att vara väldigt snobbiga i vissa fall. Men det är väl i och för sig poängen. Tim Gunns motsvarighet, en känd amerikansk designer som jag glömt vad han hette, pratade i alla fall väldigt konstigt. När han narrerade vissa bitar av programmet lät han som om han berättade en saga för små barn och överdrev varje möjlig betoning för att de riktigt skulle hänga med. Först var det enormt störande, sen vande man sig. Men det ska man väl inte behöva göra, kan de inte bara välja en kille som klarar av ett TV-jobb?

"Studio 60 on the Sunset Strip": Är tillbaka med de sista avsnitten på säsongen som jag tidigare skrivit om. Har hittat hard evidence nu på en tv-sajt att serien verkligen är nerlagd, vilket suger extra hårt nu, eftersom de avsnitt man börjat visa är sjukt bra. Jag ryser nästan. Drama, spänning och komedi allt blandat i ett. Jäkla tv-bolags-bossar!!!

"Big Love": Har påbörjat ny säsong nu på sommaren, kabel-bolagen i USA kör bra serier även på sommaren. Väldigt bra skådisar och manus, och väldigt intressant på alla sätt. Till synes helt normala människor (eller i alla fall vissa av dem) lever i ett polygamt förhållande i en förort till Salt Lake City, mormonernas högborg, där polygami varit förbjudet sedan länge nu och ses som fruktansvärt av de andra "normala" mormonerna, som menar att det är just de polygama som förstör mormonernas image i USA och världen. Huvudpersonerna måste därför dölja hur de lever och har tre hus bredvid varandra med en trädgård tillsammans. Pappan i huset byter hus varje natt för att det ska bli rättvist. Till råga på allt är han och en av fruarna från en sektliknande by där en "profet" som är lite ond bestämmer, där alla klär sig lite amish-liknande och där unga tjejer blir bortgifta konstant med äldre herrar och yngre killar blir bortstötta om profeten inte väljer fruar till honom. Väldigt intressant är grejen, och jag är förvånad över hur jag har svårt att döma huvudpersons-familjen, som ändå lever som de lärt sig att det ska vara och försöker göra allt så demokratiskt som möjligt i sin familj. I highly recommend it!

Ja, jag ser ju på fler serier, men det får nog räcka nu, jag känner att jag skenade iväg lite på min beskrivning av sistnämnda serie. Men den är bra och intressant och jag tycker verkligen ni ska försöka se den. Nästa gång måste jag skriva om "The Riches", som är equally intressant och som alla också måste se, så klart.

Stay tuned.

PS: Kolla in den här läskiga artikeln. Killarna speciellt!

Läs en annan blogg också

2007-06-07T13:52:00.000+01:00

... kolla in Peters utomordentliga diss av en fransk utredning (ja, det finns så klart pissiga sådana också). En fröjd att läsa, även om åsikterna om som behandlas (galna anledningar till varför könsneutrala äktenskap inte borde instiftas) inte är så fröjdefullt.

TV in the summertime

2007-06-04T13:39:00.000+01:00

Mitt älskade "Studio 60 on the Sunset Strip" har börjat visas igen i Amerikatt. De har väl, antagligen, bestämt sig för att visa resterande avsnitt som finns under sommaren då man inte satsar lika mycket på TV över huvud taget, och den pessimistiska delen av mig antar också att that will be the end of it. Det kommer att sluta med nån form av cliffhanger, och sen kommer vi aldrig att få veta hur det gått. Om man ska se till skaparen av serien och hans tidigare sätt att avsluta varje säsong av underbara "Vita Huset" så blir det en cliffhanger.

Men i alla fall, "Studio 60" är så bra, att jag kan inte låta bli att se det trots att jag vet att det bara kommer att bli jobbigt på slutet när man inte får veta vad som händer. Och intressant nog handlar serien om produktionen av en tv-serie, vilket innebär att de diskuterar tittarsiffror och network executives och allt möjligt som har med tv-världen att göra. Samma sak som verkar ske med serien i "Studio 60" sker med "Studio 60", vilket gör det ännu mer intressant. Det blir som att de gör en serie om sig själva istället.

I övrigt börjar det kännas tomt i tv-världen nu, när alla tar uppehåll, och de mindre bra serierna visas. Ja, förutom "Studio 60" förstås. Mitt tips är att kolla in andra serier som man inte orkat kolla på innan, jag och Mr P kör med "Heroes" efter ett jäkla tjat från killarna på jobbet, och jag ska även försöka mig på "Battlestar Galactica". "The L Word" ska få sig en chans, och ett annat program som heter "Top Design" som tydligen, enligt Rolling Stone, ska vara samma härligheter som "Project Runway" fast med inredningsarkitekter. Sounds good.

Det finns ett program, som är ett typiskt sommarprogram, som jag faktiskt ser fram emot, och det är "So you think you can dance". Ja, jag vet, det är precis som "Idol", men av nån anledning tycker jag att det är mer spännande ... När man kommit igenom audition-biten kommer man till det gytta, nämligen när världskända koreografer ger de tävlande fräcka dansnummer och de blir stylade upp till tänderna. I några av de sista avsnitten förra året satt jag med ögon stora som tefat varje gång de uppträdde, för varje nummer var mer spektakulärt än det förra. Och för er som såg programmet förra året: kommer ni ihåg en kille med långt hår som kallade sig för "Sex" och som hade världens sämsta dansnummer men var övertygad om att han var bäst? Han är med i år igen. Ja, jag blir ju mest generad, men i år försöker huvuddomaren Nigel Lythgoe (motsvarigheten till Simon Cowell antar jag) diskutera saken med "Sex" och hans mamma. Det är ganska kul och lite intressant till och med, för de två partnerna har så väldigt olika syn på dansen och dess funktion.

Så visst, tv-serierna tunnas ut lite under sommaren, och det är inte alltid lika bra, men det finns pärlor överallt och om inte annat finns det andra serier to catch up on på DVD eller via andra unmentionable medier.

Nudlarna ingen klyscha

2007-05-29T11:59:00.000+01:00

Debattartikel som jag skrev till min retorikkurs för några veckor sedan (klicka här för att läsa mer):

Studenter ses ofta som en grupp med en stark röst. De har åsikter och är inte rädda för att göra sig hörda. De syns i medierna och folk lyssnar på dem. Men när det gäller en fråga – en av de viktigaste för studenterna själva – lyssnas det inte på dem tillräckligt.

Inför riksdagsvalet 2006 hade ett flertal av riksdagspartierna höjda studiemedel som ett av sina vallöften. Att vara heltidsstudent skulle innebära att man var just heltidsstudent: man skulle inte behöva ett tidskrävande extrajobb för att klara ekonomin. I ett av Lundastudenternas egna forum, tidningen Lundagård, kommenterades nyligen vad som skett med dessa vallöften. Den 16 april presenterade den nya regeringen vårbudgeten. Eftersom Centerpartiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet talat om höjda studiemedel före valet var förhoppningarna många bland Sveriges studenter. Men trots vallöften (och ett flertal uttalanden om hur viktiga de ekonomiska förhållandena är för en students prestation) blev det inga extra slantar i år heller. Istället hänvisas om och om igen till en planerad utredning om studenters ekonomiska situation.

Visst höjdes studiemedlet 2006, men då endast med 300 kr – något som vissa studenter uttryckt som att det ”lika gärna kunde varit”. I ovan nämnda debattinlägg i Lundagård förklarar Lunds universitets studentkårer (LUS) hur dagens studiemedel, på sammanlagt 7 364 kr i månaden, ligger ca 1 000 kr under ”den av FN och EU fastställda fattigdomsgränsen för Sverige” (s. 35, nr 4, 2007). Även Socialstyrelsens norm underkänner dagens studiemedel: enligt Sveriges förenade studentkårer (SFS) får en student i genomsnitt 1 100 kr mindre i månaden än en socialbidragstagare. Socialstyrelsen och Konsumentverket har tillsammans undersökt studenternas ekonomiska situation och kommit fram till att en student behöver 93 000 kr om året för att klara sig. För tillfället får studenten 73 640 kr. Ska det löna sig bättre att gå på socialbidrag än att utbilda sig?

De som tror att det var ännu värre förr bör titta på följande siffror: Swedbank har visat att studenternas levnadsstandard har sänkts med 40 % mellan 1989 och 2004. Och 1969 kostade inte bostaden nästan halva inkomsten, som nu. Andra utgifter har dessutom tillkommit, t. ex. fanns det då inga datorer, något som numera ses som en nödvändighet för studenter.

I dagens högkonjunktur fortsätter hyror och andra priser att stiga, och många studenter lägger nästan halva studiemedlet på boendet. Ett extrajobb kan visst vara bra för kommande karriär, men samtidigt kanske studenten tvingas arbeta så mycket att studierna försummas. Många menar att studenterna numera förlänger sin studietid eftersom extrajobbet gör att de inte lyckas ta alla poäng i tid. Dessutom säger vi väl inte till andra låginkomsttagare att de måste söka extrajobb för att få ekonomin att gå ihop?

Att studenter äter nudlar är ingen myt, snarare en kliché byggd på den verkligaste av verkligheter. De studenter som slipper nudlarna är de som jobbar eller får extra pengar från sina föräldrar, vilket öppnar för en annan intressant aspekt i diskussionen: ska möjligheten att studera grundas på om man redan har ett jobb eller kan få pengar från föräldrarna? Vi har kostnadsfri utbildning i Sverige för att alla ska ha råd att studera. Om vissa väljer bort högre studier för att deras föräldrar inte kan stödja dem ekonomiskt, vart är vi då på väg? Studerandet blir återigen en klassfråga.

Ett problem tycks vara att studenter inte ses som vuxna människor. Och till viss del stämmer det ju: många av studenterna har precis flyttat hemifrån för första gången och håller på att hitta sig själva och lära sig vem de är. Men samtidigt har de ungefär samma utgifter som andra vuxna: hyra, mat, transport, bredbandsuppkoppling, telefon, kläder, nöjen, försäkringar osv. Och även unga människor kan känna av en otrygg ekonomisk tillvaro, och må dåligt över den. För att inte tala om att det är svårt att känna sig vuxen när man tvingas be föräldrarna om pengar vid varje månadsslut. Hälften av alla studenter i Sverige är dessutom över 25 år, enligt SFS, vilket rimligen borde klassa dem som ”vuxna”.

Det är ingen i den här debatten som kräver att vi studenter ska få 25 000 kr i månaden. Att öka studiemedlet till omkring 8 500 kr i månaden hade satt oss i nivå med andra grupper i samhället som också behöver ekonomiskt stöd. 260 000 människor studerar i Sverige idag, vilket är en väldigt stor grupp att förbise när det gäller fattigdom i Sverige 2007. Låt oss slippa skämmas, legitimera vår sysselsättning som en heltidssysselsättning och höj studiemedlet nu!

Jag känner mig tom ... igen

2007-05-27T13:51:00.000+01:00

Det har nu gått två dagar sen jag såg säsongsavslutningen av "Lost". I min mening en väldigt bra serie. När det börjar närma sig slutet på avsnittet och vi börjar tycka att det är väldigt spännande bestämmer sig Mr P för att berätta att han läst på Internet att serien inte kommer tillbaka förrän om åtta månader. Ja, jag vet att jag överdriver dramatiken i det hela just a tad, men hallå! Åtta månader ... mycket hinner hända på den tiden. Usch, jag blir lite ledsen varje gång jag kommer att tänka på det. Sinnessjuk? Jag?! Känner mig helt lost ...

Mammas nya hound

2007-05-25T10:39:00.000+01:00

För den intresserade finns det nu ett antal bilder på min mammas nya hund, Tessla, när hon slåss med Åkes relativt nya hund, Nilla. Klicka här, så hittar du dem. Smakprov finns nedan:

Lita inte på mina tips!

2007-05-23T09:46:00.000+01:00

I alla fall inte när det gäller TV. Tydligen ska alla serier som jag någonsin tyckt om läggas ner. Ok, det var lite av en överdrift, men vafan?! Nu ska "Jericho" läggas ner, ni som läst mycket i bloggen kanske har sett att jag hade nästan ett helt inlägg dedikerat till den serien. Och det var ett cliffhanger-slut! Och "Gilmore Girls". Och "Studio 60 on the Sunset Strip" ... Den sistnämnda har jag inte hittat bekräftelser på riktigt än, men de ska sända resten av säsong 1 under sommaren, vilket inte brukar betyda något bra. Jag gissar att det slutet kommer att vara spännande också.

"Gilmore Girls" var en annan sak, det hade ändå funnits i sju säsonger, och jag läste en gång i en artikel att seriens skapare, Amy Sherman-Palladino, önskade sig ett slut på serien när karaktären Rory tog examen från Yale. Så det känner lite (med betoning på lite) bättre.

Ska man vänta med att titta på en serie tills man vet att den får fortsätta i åtminstone mer än en säsong? Eller ska man bara börja se serier som kommer från Showtime och HBO, där de inte tycks se tittarsiffror som viktigare än kvalitet hela tiden? Självklart förstår jag att en tv-serie på en vinstdrivande tv-kanal måste locka annonsörer och på så sätt få företaget att överleva. Men ibland blir jag misstänksam. Hur hög vinstmarginal är de ute efter? Hur mycket lägger de på chefslöner? Ja, de där klassiska frågorna.

"Lost" fanns det ju frågetecken kring i slutet av 2006. Då hade tittarsiffrorna i USA gått från ca 20 miljoner till 12. Man debatterade om serien skulle få vara kvar. Och jag har ingen direkt koll på de ekonomiska villkor som gäller för de amerikanska stor-tv-bolagen (ABC, NBC, CBS m.fl.), så jag vet inte om 12 miljoner är för lite, men jag tycker att det verkar pretty darn good. Visst har de förlorat hela 8 miljoner, men jag vet inte, reklaminkomsterna för en publik på över 10 miljoner personer borde vara tillräckligt tycker man. Samtidigt finns det nu 300 miljoner människor i USA, så procentuellt är det kanske inte tillräckligt.

Men "Lost" har i alla fall blivit förlängt. Ett slutdatum har satts för serien, och det ska alltså bli sammanlagt sex säsonger. De tre sista ska inte ha 24 avsnitt som tidigare, utan 16, i alla fall enligt den information man får nu. Det där kan alltid förändras. När det gäller en serie som den är det extremt skönt att få veta att slutet planeras och att skaparna har tankar kring en time-line. Klart, de har sagt att de haft det hela tiden, i sina pod-casts och artiklar, men man vet inte om man kan lite på det där. Jag har en tendens att alltid tro på allt sånt som sägs, men alla jag pratar om det med tycks tycka jag är naiv och dum och att "det är klart att de inte har koll på det". Vad de tror skulle vara motivet, det vet jag inte. Men om tre år vet vi i alla fall, haha.

Så mitt ny-gamla tips får väl fortsätta vara "lost", det vet vi när det tar slut, och det slutar förhoppningsvis INTE med en cliffhanger!

Kunskap, it's a funny thing

2007-05-14T19:28:00.000+01:00

Jag vill inte lära mig mer nu. Efter en veckas korvstoppningsutbildning på mitt callcenter i Malmös hamn, i mars, tänkte jag förundrat att jag aldrig skulle lyckas lära mig tillräckligt för att jobba där. Det har tagit ca två månaders deltidsarbete för att konstatera att det nog kommer att gå. Problemet är bara att nu, när jag börjar känna mig någorlunda mindre panikslagen, så kommer nästa utbildning. Tidigare lärde jag mig om kunddatabasen och dess olika system, och om avtalen och faktureringen och kundens rättigheter och att det är viktigt att sälja, och ... och. Och nu är det koaxialkablar och 50 olika felsökningssätt på en veckas utbildning i bredbandssupport. Det är samma sak all over again, och det enda som får mig att känna mig måttligt hoppfull inför framtiden är att det gick bättre än jag trodde efter förra utbildningen. Jag lärde mig, efter ett tag, att hantera mer och mer.

Alla som jobbar på det berörda företaget verkar känna detsamma. Det känns som om man inte kan få in mer kunskap i hjärnan, att det redan nu svämmar över, men sen trycker man in lite till, och lite till, osv. Och de som har jobbar där i ca ett halvår har dessutom telefonisupport och uppsägningsavdelning. Jag vet inte hur det ska gå, men om alla säger att det känns så men att det faktiskt kommer att gå, då får jag väl lita på dem.

Det konstiga är att jag inte brukar ha lika mycket panik när det gäller kunskap i skolan. Eller, jo, kanske när jag läste företagsekonomi. Och det är ju inte särskilt lugnande, eftersom jag fortfarande har 8 p i rest från den kursen: där lärde jag mig faktiskt inte. Men samtidigt, om jag hade jobbat 20 h i veckan med att berätta för andra över telefon om hur man bokför vissa affärshändelser och vilka poster som finns med i en budget, så hade jag väl lärt mig det också efter ett tag.

Det får en att undra: hur mycket får plats i hjärnan? Min mamma brukar säga att anledningen till hennes tankspriddhet är att det finns för mycket i huvudet på henne vid det här laget. Men hon är ju också nästan 60 och är dessutom extremt allmänbildad, eller snarare obehagligt mycket allmänbildad. Så då behöver man väl inte oroa sig på ett tag, även om jag gärna också hade varit obehagligt allmänbildad. Men varför känns det alltid omöjligt innan, då? Varför känner man sig övertygad om att det inte kommer att gå?

Note on TV: Efter mycket tjat från diverse andra TV-nördar ska jag snart ge mig på "Battlestar Galactica". Jag är mycket nyfiken vid det här laget, men också skeptisk. Sci-fi kan bli väldigt tvivelaktigt. Ibland är det dock görbra, och det är det jag hoppas på.

Och förresten: Annonsen om doktorandtjänsten ligger nu ute, och jag måste innan den 15:e juni hitta på ett avhandlingsämne som berör medier, globaliseringen och demokrati. Om nån har något tips eller en idé man kan spinna vidare på, skriv gärna. Jag lovar er att tacka er i förordet om det blir en avhandling av det.

Födelsedag och politik

2007-05-07T11:27:00.000+01:00

Grattis till mig, idag fyller jag 24. Som en present till mig kan ni gärna gå in på den här länken och skriva under protestlistan mot förslaget att göra privatiseringen av vården avsevärt lättare. Ja, ni som inte håller med får väl hitta på något annat, hehe. Själv tror jag inte att vård går ihop med ett vinstinstresse, helt enkelt. Ha det bra allihopa, njut av det nästan bra vädret!

A sad day for us all

2007-05-06T22:37:00.000+01:00

Fick i förrgår veta att "Gilmore Girls" ska lägga ner. Grr. Jäkla CW eller kapitalismen eller vad man nu ska skylla på.

Avdramatisering

2007-05-02T16:12:00.000+01:00

Mitt nya mantra ska lyda "avdramatisering, avdramatisering ...". Allt blir så mycket lättare när man avdramatiserar. Jag är lite lätt neurotisk ibland, och då funkar det ganska bra. Jag är - förhoppningsvis - inte så neurotisk att jag behöver medicin, men när man arbetar sitt nionde pass på "nya" jobbet och fortfarande känner hur magen helst skulle vilja tvinga resten av kroppen att tillbringa nästkommande arbetspass på toaletten för att den fortfarande anser att jag borde vara nervös, då behövs avdramatiseringen. Ibland kommer den av sig själv, som när man får en massa trevliga kunder på raken som berömmer en eller i alla fall låter bli att klaga. Men ibland blir klumpen i magen allt större och av någon anledning känner man sig mer ovan vid jobbet när man går därifrån än när man gick dit på morgonen.

Idag började det med magknut, men slutade far much better. Jag hoppas det håller i sig.

In other news: jag firade en blöt Valborg eller siste april eller vad du nu vill kalla det i relativt bra väder, med grillrök i kläderna, vin som spilldes på ungefär alla jag träffade (inklusive människor jag inte ens vet vad de heter) och en härlig berusning som varade i ca tolv timmar, student-style. Vad tråkigt när man inte är student längre och kommer att bli uppfattad som alkoholist snarare än vanlig och kul student om man dricker en hel dag. Man får nog låta bli helt enkelt.

Hoppas ni alla haft en bra minihelg och att solen fortsätter att skina!

En ny tv-serie

2007-04-22T13:50:00.000+01:00

Jag har hittat en ny tv-serie. Jag letar ju konstant, om någon hade missat det. Ibland undrar jag om det är fruktansvärt banalt och idiotiskt att ha tv-serier som ett av sina största intressen (i jämförelse med t. ex. att spela i ett band, läsa poesi, klättra på klätterväggar eller laga spännande maträtter), men sen tänker jag att jag inte kan förneka mig att känna den passion jag gör.

Skämt å sido. Jag gillar ju inte alla tv-serier. Precis som de som älskar film (vilket jag väl gör till viss del också iofs): de gillar ju inte alla filmer för det. Men jag har nog inte de högsta kraven, eller det skulle nog inte alla precis. Jag vet inte, det där är ju individuellt så klart, men om man tar och tittar på min nyligen uppdaterade lista över tv-serier som jag tycker är bra, så hittar man nog något man inte gillar själv. Vissa tänker t. ex. "Buffy? Den där vampyrserien? Gillar hon rave-musik också eller?", eller kanske "24? Vad är nästa steg? Bli amerikansk medborgare och republikan?". You see what I'm getting at?

Självklart är det så att jag inte gillar alla aspekter av alla tv-serier jag gillar. Vissa klarar sig nästan, som t. ex. "Lost", "The Office", "Gilmore Girls" och "Grey's Anatomy". Men andra, som de två ovan nämnda t. ex., har kanske fler fel. Likväl är de sevärda, speciellt om man ser mer än ett avsnitt. Ibland måste, man, precis som med en bok, kolla ett tag och inte ge upp direkt.

Den nya serien jag lyckas se 19 avsnitt av på lite mer än en vecka heter "Jericho". Den är lite för amerikansk i vissa bemärkelser, som "24", men saknar inte självkritik ändå, precis som "24". Utgångspunkten är en liten stad i Kansas som heter just Jericho. En atombomb sprängs, och sen händer mer och mer konstiga saker. Staden blir isolerad, utan kommunikationer och el, och Flugornas herre möter "24" eller någon typ av spionfilm.

Visst, dramatiken kan vara lite so-so ibland, och ibland överdrivs det med klyschorna. Men det är bra action (en mening jag inte yttar ofta), huvudpersonen Jake (spelad av Skeet Ulrich som ni kanske kommer ihåg från "Scream"-filmen) är intressant och en cool cat, och man gör ofta framgångsrika försök att visa vad som händer med gruppmentaliteter och psykologi när mat tryter och människor är rädda.

Jag får nog ta och acceptera att TV är min hobby. Eller är det ett beroende? Let's not go down that road ...

Nedan följer en kommentar om programmet från IMDB:
"There seem to be a view holes in the plot here and there, but I try not to let these get in the way of enjoying the series. The show is interesting in that it raises questions about societal structure following the destruction of (or isolation from)most recognized government. The teens jumped easily into an anarchical view but most adults still recognize local government as an authority, but to varying degrees. Some believe the emergency of nuclear war puts the Constitution and individual rights in limbo. They want to collectivize everything. Others resist this attitude. There is even an emergent warlord with the philosophy that he with the most stuff rules."

"Jericho" sänds på CBS på onsdagar kl. 20 (lokal östkust-tid). Avsnitten kan bl. a. ses på CBS hemsida.

Kvoteringens vara eller icke vara

2007-04-19T07:56:00.000+01:00

Så sitter man här på det gamla kära jobbet igen. Efter att företaget i fråga äntligen gjort som folk (bl. a. jag) tjatat om, och skaffat en telefonsvarare som sållar bort alla som egentligen inte ska till min reception, ringer det nästan inte alls. Det är ju trevligt om man annars har mycket att göra. Men när man vikarierar här har man inte precis mycket att göra. "Ta det lugnt, surfa lite", sa Mr P. Men jag vet inte. Det är bara kul till en viss gräns.

Igår hade jag föreläsning. Ämnet var debattartiklar, och vi hade fått en artikel som exempel på hur man inte borde skriva. Jag tyckte verkligen artikeln var usel, eftersom författaren ifråga (utan att gå in på för mycket detaljer) lyckas stöta bort en stor del av sin förmodade publik. Ämnet för artikeln var att det finns för få manliga svensklärare på lägre nivåer, dvs. på låg- och mellanstadiet. Det blev faktiskt en het debatt bland retorikstudenterna, och vi vandrade längre och längre bort från ämnet god debatteknik och mer in på kvotering. Fan, jag önskar jag hade en länk till artikeln som jag kunde publicera här, tyvärr har jag inte det.

Kvotering är fantamej en svår fråga, och jag kan inte riktigt bestämma vad jag tycker. Personligen har jag ingen erfarenhet av det, närmast ligger en bekant som blivit inkvoterad på lärarutbildningen i Malmö för att man just vill ha fler män till de yngre eleverna, och han är ju helnöjd. Men jag vet inte om han tagit någon annans plats, precis - har ingen aning om hur söktrycket ser ut på just hans inriktning. I vilket fall finns det flera viktiga för- och motargument.

Snackade bl. a. med Mr P om saken, och han menade att man borde utveckla anonyma ansökniongsprocesser, där den ansökande alltså är anonym i utsållningsprocessen, tills det blir dags för intervju. Jag vet inte om det hjälper men det är i alla fall en intressant idé. Läste i Lundagård att man har anonymitet vid tentarättningar och det tycker jag verkar vara bra. Några lärare där hade gnällt och sagt att det misstänkliggör lärarna, men jag håller inte med. Det utesluter ju bara alla möjligheter till diskriminetring p.g.a. kön, etnicitet eller andra såna faktorer. Och om lärarna nu inte har något att dölja, så borde det väl inte spela någon roll? Nä, mer sånt.

Mitt största argument för kvotering skulle vara att andra åtgärder för att jämna ut könsskillnaderna på olika typer av jobb inte tycks fungera. Eller så går det i snigelfart. Hur länge ska vi vänta? Men jag ser samtidigt mig som orättvisans ständige beskyddare (eller så vill jag i alla fall vara det), så jag tycker ändå att tanken på kvotering är lite olustig.

Vilka är era största argument för och emot?

Nattugglor, finns de?

2007-04-16T02:05:00.000+01:00

Jag tror till 100 % på att olika människor har olika förmågor vid olika tider på dygnet. Anledningen till att jag är så säker är min familjs och mina egna vanor och beteenden. Mamma satt ofta uppe (och gör fortfarande det) och jobbade på nätterna, och det gör jag med. Ofta när jag ska skriva texter, som t. ex. uppsatser (eller den här bloggen) blir det på natten.

Detta skapar en del problem, som att man tycker att det är jobbigt att anpassa sig till samhällets tider (jobb, skola, tandläkarbesök osv.), och det svenska samhället är i vissa fall extremt. Mina styvsyskon och kusiner i USA och på Irland började oftast skolan kl nio.

Problemet är ju att vissa människor gillar att stiga upp tidigt, och att andra inte gör det. Hur ska man få ihop ett samhälle där inte alla vill ha samma dygnsrytm? Förr tvingades man ta vara på ljuset, och visst behöver vi fortfarande ljus. När jag skrev uppsats i december 2005 upptäckte jag snart att min vakna tid (14-06) inte riktigt fungerade då jag bara fick två timmars soljjus om dagen. Då mådde jag inte alltid bra, faktiskt. Men det finns ju gränser, på sommarhalvåret har jag aldrig stött på såna problem.

Jag vet inte riktigt hur det kommer sig att mitt dygn flyttas, men det gör det så fort jag får välja själv när jag ska gå och lägga mig och när jag ska stiga upp. Det har väl bl. a. att göra med att jag inte gillar att gå och lägga mig, att jag tycker att det är kul att sitta uppe och titta på TV, skriva på något till skolan eller så. Jag har alltid varit sån, enligt mina föräldrar enda sedan jag föddes. Jag ville aldrig gå och lägga mig. Min mamma har kvar ett brev jag skrev till henne när jag var ca sju år gammal (fullt med stavfel och bakåtvända bokstäver), där jag skrev att jag hatade att gå och lägga mig och att hon och pappa var dumma.

Idag såg jag en repris av "Carin 21:trettio" som går på SVT. Där pratade hon lite om en rörelse i Danmark som börjat kräva flextid i större utsträckning så att de som vill sova på morgonen och jobba frampå kvällen ska få göra det. Och om man nu inte arbetar som lantbrukare eller är beroende av just åtta timmars solljus för att kunna arbeta - varför ska man inte få bestämma själv? Vissa kan börja kl sju på morgonen, andra kanske nio??? Det hela låter väldans intressant för min del, och vad jag gillar är att de legitimerar oss nattugglor och tar bort feluppfattningen att vi sover fjorton timmar per dygn. Jag har haft kontakt med många som tror att om man sover till tolv, så måste man ha sovit jättelänge - de fattar inte att man gått och lagt sig vid tre, fyra eller fem på morgonen.

När jag jobbar heltid tvingas jag in i den "normala" dygnsrytmen och det är väl ok. Jag dör ju inte. Men i framtiden hoppas jag på att få välja arbetstid lite själv. Självklart ska effektiviet och samarbete med arbetskamrater och andra gå före min individuella dygnsrytm, men det hade varit skönt att få jobba när jag känner mig som mest effektiv.

En idealisk uppsatsnatt för mig innebär massor av färdigskrivna sidor i en tyst lägenhet, där inget buller hörs från gatan och ingen ringer och stör. Problemet blir bara när Mr P inte har samma rytm som mig, eftersom man faktiskt träffas mindre då (om den ene sover när den andra är vaken blir det ju så). Det är rysligt komplicerat ibland måste jag säga. Men å andra sidan var det den dygnsrytmen som förde oss samman: hade vi inte haft våra nattliga promenader sommarlovet mellan nian och gymnasiet hade vi aldrig fått chansen att lära känna varandra och prata så ostört. Det var verklig ostördhet.

"Carin 21:trettio" går på SVT2, torsdagar kl ... ja, just det, 21:30.

Guide till new blogg

2007-04-13T01:40:00.000+01:00

Ok, tänkte förklara lite vad sidan innehåller förutom själva bloggen.

Till höger finns en länklista som ska uppdateras, så klart, där vänner och bekantas intressanta bloggar blandas med några av de hemsidor jag besöker mest.

Här finns även en lista över TV-serier som jag tycker att alla borde tycka om. Den uppdateras också när något nytt, eller gammalt men nytt för mig, uppenbarar sig för mig.

Sist i spalten till höger finns en liknanade lista över filmer som jag tycker alla borde tycka om. Anledningen till att den är så välfyllt känner mina närmare vänner redan till: jag är sjuk i huvudet och analt intresserad av listskrivande, och där ligger filmtitlar i topp. Sedan mitten på nittotalet har jag noterat varje film jag sett (säkert med undantag som jag inte känner till och helt inte vill tänka på då de är en nagel iögat), gärna med betyg och dylikt. Numera är den överdrivet detajerade listan i ett Excel-dokument, och kan även finnas på filmsajten Filmtipset (som finns med i länklistan). Jag har tagit med gräddan, mina favoriter, vilka är quite a few -- och jag är inte ens i närheten av så filmutbildad/filmbevandrad som jag hade velat vara!

Håll tillgodo. Som sagt kommer listorna att uppdateras så ofta som möjligt, eftersom jag är ett listfreak. och nä, inte på ett överdrivet "oohh, det är så inne med listor i indivärlden numera", för jag gjorde det som 11-åring. Hehe ... öh, ge mig credd för fasen.

Welcome

2007-04-13T00:07:00.000+01:00

Har skapat en ny blogg och fuskat lite genom att lägga in gamla inlägg. Jag tror på återvinning, och inte bara av burkar och papper. Skämt åsido, det kommer nytt så fort det finns något intressant och indignerande att skriva om. Under tiden kan vi alla ta och fundera på hur vissa Lomma-bor tycks vara rädda för det okända, enligt den gamla klyschan. Jag vill förresten även gratulera min ömma moder som fått sitt körkort!

Jesus Crazy

2007-02-17T17:24:00.000+01:00

I mina försök att se så många av de Oscarnominerade filmerna som möjligt innan galan (ja, jag vet, Hollywood är Hollywood och ska inte ses som allsmäktigt och lika med kvalitetsfilm, by no means) såg jag nyligen "Jesus Camp", en amerikansk dokumentär om en kvinna som ser det som sin uppgift i livet att lära barn att leva och kämpa för Jesus och hans budskap. Filmen handlar om hennes verksamhet som består i konferenser och sommarläger, och man får följa med på möten, gudtjänster och annat som händer i den evangelistiska världen.

Filmen ger en unik insyn i en del av kristendomen som ska representera 25 % av alla amerikaner, närmare 80 miljoner människor. Barnen undervisas ofta av sina föräldrar istället för att gå i skolan, och abortmotstånd och dylika ämnen upptar deras dagar. Vi får bland annat se hur de talar i tungor och gråter när prästen Betty skäller på församlingen och menar att många av dem lever ett dubbelt liv, ett i kyrkan och ett utanför kyrkan, där de liksom andra barn syndar och svär och läser Harry Potter (honom ska vi inte ens gå in på!).

Det är nog inte svårt att gissa mina känslor inför den här filmen. Hjärntvätt är egentligen var det är, med alla de klassiska inslagen. Prästen Betty förklarar t.o.m. vid ett tillfälle att hon tycker att det är "OK" med indoktrinering då det gäller Jesus och Bibeln. Det är inte konstigt, för henne är det hela hennes värld, och hon tror att hon gör helt rätt så klart. Det är väl just det som gör det så läskigt. Hur debatterar man med det? En inte-så-fundamentalistisk kristen radiopratare ger sig på det, men det funkar helt enkelt inte.

En bit som störde mig speciellt var när man förklarade hur abort var mord och fick alla barnen att gråta för de förlorade barnen som inte fick följa Guds plan för dem. Det är en sak - så tycker många i USA - det värsta var när man visade små modeller av de "mördade" fostren. Enligt modellerna är ett foster i sjunde veckan tydligen lika utvecklat som en i åttonde månaden, bara mindre. De små dockorna hade fullt utvecklade fingarar och tår, och jag kan ha missat något, men ser inte foster ut lite som typ ... grodyngel eller något i början? Man kan tycka att abort är mord ändå, men att felinformera barn i sjuårsåldern på det sättet är riktigt fruktansvärt, tycker jag. Vad har barnen att sätta emot? Vem kan de vända sig till för annan information? De kommer inte att kunna skapa sig välgrundnade åsikter om saken förrän de kommer upp i tonåren, och då är det kanske för sent. Hjärntvätt funkar på de flesta ...

Ett citat ur filmen var intressant. En evangelistisk radiopratare sa "The Indians are the most religious people in the world, and the Swedes are the least religious. We are a nation of Indians ruled by Swedes". Om det ändå vore så väl, haha. Skämt åsido stämmer det ju för det första inte - George Bush och många av hans henchmen är ju evangelister. Men det gjorde mig ändå lättad, på ett ganska själviskt sätt, att tänka att Sverige inte är lika mottagligt för de läskiga evangelisterna.

Varför kan inte folk få leva som de vill? Så länge man inte skadar någon - vilket är diskuterbart i just abortfrågan - så kan man väl få va? Om man vill slippa vara kristen kan man väl få det, om manär homosexuell kan man väl få vara det - vad gör det för skillnad för den enskilde kristne??? De verkar ju ha det ganska trevligt (???) för sig själva, varför dra in alla andra i det?

I diskussionen mellan den förstnämda radioprataren och Betty försöker radioprataren ta upp "seperation of church and state", men Betty tycks inte överhuvudtaget förstå hans poäng. En viktig, viktig poäng som är en förutsättning för att människor ska få utöva eller inte utöva vilken religion de vill. Hur kan man tycka att man ska ha skolbön och tvinga på andra sin religion? Svaret är så klart att man inte ser det på det sättet, utan att man anser att man måste se till att rädda så många människor som möjligt till det kristna livet.

Lord, help us!

"Jesus Camp" (2006) producerades i USA och regisserades av Heidi Ewing och Rachel Grady. Besök Filmtipset, Imdb eller filmens officiella hemsida för mer information.

Den klassiske TV-producenten

2007-02-11T17:27:00.001+01:00

Nu ska jag skriva om något som jag förhoppningsvis kommer att skriva om allt mer, nämligen ett av minsta största intressen: TV. Häromdan såg jag "Hello Africa", Kanal 5:s nya program med herrarna från "Room Service". Serien är av dokumentärt slag, i samma stil som "Malmvägen" som gick förra året. Jag gissar att produktionsbolaget är detsamma. Johnnie och Mattias ska bygga en skola i Etiopen åt föräldralösa barn.

Vad jag gillade med "Malmvägen" och vad som tycks finnas kvar i större grad i "Hello Africa" är den ganska utvecklade realismen. Man har tagit det ett steg längre nu, verkar det som om, vilken innebär att vi inte bara får se Johnnie bli irriterad och ledsen typ femtio gånger ("Stäng av kameran!" på gotländska), utan även att vi får se producenten Joels roll som den klassiske tv-producenten, den typ som det skämtas ett otal gånger om i t. ex. "Simpsons". Det viktiga är hur det kommer att se ut i tv. Det ska skapas dramatik om det inte kommer av sig självt, och det ska vara rejält med det också. Joel får t. ex. tv-teamet att flytta till ett schabbigare hotell då deras ursprungliga har för hög standard. Det blir sämre tv om Johnnie, Mattias, kamerakillen m. fl. rör sig i finare miljöer med, som Joel säger, "palmer".

Jag visste inte att palmer konstiterade rikedom eller hög standard (vad jag vet växer de väl lite här och var?), men det jag vill komma till är hur intressant det är att få se den här klassiske tv-producenten in action, på riktigt. Eller, visst, det kan vara en act alltihop, vad vet jag, men jag får väl ändå utgå från att dokumentären visar verkligheten. Snarare är det ju så att vad verkligheten egentligen är styrs av Joel. Det är alltså inte ett ok hotellrum (för er som inte såg det ska jag meddela att hotellrummet nr 1 absolut inte var femstjärnigt, utan snarare hade fungerade toaletter och saknade kackerlackor), utan ett schabbigt som är verkligheten, för det bestämmer han. Det är fruktansvärt intressant.

När vi satt och tittade på detta i torsdags tyckte jag först att det hela var lite skrämmande, om än verkligt och - framför allt - ärligt. Men i slutet av avsnittet säger Mattias något om att det kanske är bra att de lever i sämre förhållanden så att det inte känns så jävla hemskt att efter en dag med föräldralösa, otroligt fattiga barn åka hem till hotellet och dricka kaffe. Så även om Joels intention var att skapa större dramatik, så blev resultatet ett annat, kanske lite mer positivt.

Det är i alla fall kul att se skämtproducenterna från "Simpsons" komma till liv på det här sättet.

"Hello Africa" sänds i Kanal 5 på torsdagar kl. 20:00, och reprisen av första avsnittet går söndagen 18/2 kl. 15:30.

Business bullshit

2007-02-01T17:20:00.000+01:00

Efter att ha lämnat Företagsekonomiska institutionen och insett att det inte var något för mig, även om det tycks passa andra (kanske inte så många dock, med 40 % underkända), har jag fått en kluven syn på det där med ekonomin. Jag träffade många drivna och verkligt ambitiösa människor där, som jag tyckte om, men jag träffade också många som jag inte riktigt förstod mig på, och som - om de fått en chans - nog inte förstått mig på mig heller. Och det är väl okej i och för sig.

Först och främst handlar det om det där med pengar. Att målet är att tjäna pengar. Målet med ALLT är att TJÄNA PENGAR. Det skrämmer mig lite. Kanske är jag bara pretentiös, men målet med mina studier är inte bara att jag ska få ett jobb som betalar mer än mitt sommarjobb som receptionist, utan även att jag vill öppna mina ögon för nya saker, lära mig sånt som är intressant om än inte direkt applicerbart på exakt det yrke jag kommer att få i framtiden. Jag menar inte att jag vill slösa på skattebetalarnas pengar och plugga utan mål, bara för att det är kul (fastän det hade jag nog gjort om jag haft gränslöst med pengar själv i och för sig), men ett visst mått av intresse bör finnas med ... Jag vet inte, men det enda vissa av människorna där visade mig var en vilja att lära sig skattekryphål och corporate bullshit. Jag hatar corporate bullshit. Fy, vad det irriterar mig. Ok, man kan se det som en kulturyttring som är intressant eftersom det speglar dagens samhälle, bla bla (läste det i en artikel om corporate bullshit och modeord i DIK-förbundets medlemstiding), men i många fall används det ju bara för utestängande och show off. Jag träffade nyligen en kille på en annan kurs i Lund som slängde sig med uttrycket "KIA". Han tyckte det var djupt relevant för det vi diskuterade i klassrummet just då, och jag blev intresserad. Sen visade det sig att det var den värsta typ av corporate bullshit, nämligen den typen som typ inte betyder något alls. Det stod för Knowledge, Insight och ett tredje ord som jag glömt i min ilska. Kanske hjälper det någon ute i businessvärlden att komma ihåg vikten av kunskap och insikt, men ... nä, jag är fantamej allergisk mot såna där förkortningar som knappt betyder något alls. Klart att kunskap och insikt är viktigt, men behövs det verkligen ett uttryck? Att det sen var riktigt irrelevant för vår diskussion just då gör inte saken bättre.

En annan kursdeltagare frågade igår läraren under en föreläsning hur man "kan se detta ur ett marketing-perspektiv?". Jag är ofta glad i låneord, men hallå! "Marketing-perspektiv?" Är det ekonomihögskolorna eller är det den faktiskt affärsvärlden som tutar i folk att det är viktigt att låta så där? Det spelar kanske ingen roll. Kom ner på jorden, alla suits!

Att gnälla över språk är en av mina fetisher, och jag vet faktiskt inte om jag kan hitta någon verklig fara i att använda corporate bullshit-ord. Men det irriterar mig, och är det inte sånt bloggar är till för? Att förpesta omgivningen med ens irriterade reflektioner? Jag lovar att skriva när jag har något glatt att reflektera över också.

Boken Corporate Bullshit. Om spårket mitt i city (2004) tar upp dessa frågor på ett möjligtvis lite mer seriöst sätt än mig. Författare är Lars Melin, och Schibsted Förlagen har gett ut.